Att forska i rosa

Så är det då den tiden på året. Som ni alla har märkt. Den rosa tiden. Mitt i det orangea och flammande gula. Och i dagens lokala morgontidning dök det upp en artikel. Som träffade sådär rätt i magen. Och fick mig att fundera. Än mer.

Artikeln, som ni kan läsa här, handlade om Minou. Som drabbats av cancer. Och om hur hon kände inför denna månad, inför allt det rosa. Själv har jag ännu inte drabbats av cancer. Men alltför många i min närmaste krets har. Jag är en av de ’medddrabbade’ så jag vågar ha lite åsikter i ämnet. Men. Jag ber er. Det är med största respekt för alla som verkligen gått igenom detta. Som kämpat. Som klarat sig. Och alla de som lämnat oss.

Mina funderingar snurrade runt denna artikel hela dagen, och nu, i samband med att jag skriver detta, gick jag in och läste kommentarerna läsarna kunnat lämna. Och så blev jag så oändligt ledsen. För att människor gick i försvarsställning. För att människor trodde att artikeln handlade om att det var fult att ge. För att de gjorde de tolkningarna de gjorde. Men. Vi har åsiktsfrihet. Så är det. Det här är min åsikt.

Jag tycker inte att kampanjen är fel. Alls. Jag har själv köpt ett band. Som jag inte använder. Så kampanjen är anammad. Det jag vänder mig mot är det faktum att som ett av världens rikare länder och med relativt höga skatter, finns inte tillräckligt med pengar till forskning för att bota bröstcancer. Det finns inte tillräckligt med pengar till annan livsviktig forskning, MEN man har tagit fram botox och annat för att göra vissa av oss rynkfria. DET finns det vilja och ork och lust till att skapa vinstgivande företag kring. Uppenbarligen.

Återigen står vi där – vid temat som jag skrev ett inlägg kring ett tag sedan (finns här) – att vad gör vi när samhället lämnar allt i händerna på andra människors välvilja? Tänk när vi inte längre KAN skänka pengar? Tänk när vi ställs inför det faktum att vi måste välja mellan att skänka pengar till barncancerfonden eller till kampen mot bröstcancer. Vilket av det är mera ’värt’ att kämpa mot/för? Vem är vi att avgöra det?

Det är inget vi löser i kväll. Eller i morgon. Men låt mig lämna er med tanken. Och en liten förklaring till varför ni aldrig kommer att få se mig med någon pin eller brosch..

Sov gott!