Att se in i spegeln 2

Bilen fortsatte sin färd. Klöv genom landskapet. Vackra blånande bergväggar på ena sidan. Underbara, böljande dalar på andra. Stekande sol. Klarblå himmel. Tills dimman kom.

Plötslig knyckte bilen till. Erik i förarsätet ryckte ofrivilligt till med ratten. Maria vaknade och grymtade missnöjt. Hon tänkte börja gräla på sin man när hon såg. Dimman. Väggen av tjock, vit, ogenomtränglig dimma. Plötsligt kändes luftkonditioneringen i bilen iskall, och när Erik i baksätet slet av sig lurarna för att skrika att han för helvete frös, stod hans andedräkt ur munnen på honom som en vit rök. Alla tystnade och Eriks hand om ratten hårdnade. Otroligt konfunderad lyftet Mia blicken mot omgivningen. Det var omöjligt att avgöra vart vägen gick, omöjligt att se bergen, träden och dalarna. Bilen var uppslukad i ett ingenting.

Maria kände sig illa till mods, liksom Erik bredvid henne. Men att han kände som han gjorde, bekom inte henne det minsta, han var alltid sådan. Irrade med blicken, jamsade med. Men hon, hon var av ett segare virke. Och trots det kände hon sig darrig. Olustig. ”Vi måste stanna någonstans” sa hon till sin man. ”Sväng in till kanten! Var som helst!”. I den vita tjockan skymtade de plötsligt en lamppost och bilen stannade med ett ryck med motorhuven snuddandes vid dess fundament av järn.

Familjen Johansson klev ut. Ut i tomma intet. I iskylan. Omedvetet slöt de sig närmare varandra och försiktigt famlade de sig fram i tjockan. Bort från vägen. Bort från de andra bilarna. Kylan i luften drev dem framåt och de stötte snart emot en husvägg. En vägkrog! De anande ett svagt ljussken från entrén och de klämde sig snabbt in i värmen.

Maria ryggade tillbaka, tänkte vända i dörren. Ty plötsligt såg hon att alla i rummet stirrade på henne. Och det kändes inte helt bekvämt. Hon tittade ilsket tillbaka. Ha, han där såg precis ut som den där gamla läraren hon hade anklagat för att ha tafsat på henne. Han hade naturligtvis inte gjort det, men han hade tänkt och ge henne en 1. Och hon, hon liknade den fula, lilla tjocka tjejen som visst hade suttit bakom henne i skolan. Och han, han såg precis ut som den framgångsrika mäklaren som hon förfört en gång.

Maria såg sig förvirrad omkring. Alla ansiktena runt om kring henne tillhörde hennes förflutna. Människor som offrats på hennes väg, människor som hade krälat för henne. Men ingen log inställsamt nu. Ingen drog en suck av beundran där hon skred omkring bland dem. Det var dödstyst i den skumma krogen. Luften stod stilla. Och plötsligt fylldes den av ett evigt surr. Ljudlöst närmade sig alla människorna henne. Ordlöst hörde hon deras tankar om henne. De spottade fram vad de tyckte om henne, de grinade hånfullt åt hennes förvirring, de sträckte sig girigt fram efter hennes blottade själ. De åt henne levande. Och inte ett skrik kom över hennes läppar. Hjälplöst kunde hon bara betrakta sin egen spegelbild i den rökfärgade spegeln. Såg hur den avslöjade hennes egna tankar om sig själv och hur den ersattes av de andras bild av henne.

Erik junior tog också ett par steg in i krogen. Hans ögon behövde ett par sekunder på sig för att vänja sig vid det dunkla ljuset. Framför hans fötter sprang två små män. Dvärgar. De sjöng någon fånig sång med ljusa pipiga stämmor. Gud vad löjliga! Hand vände sig med avsmak från dem. Plötsligt fick han en spark i ryggen. ”Men vad FAN!!” Det var det enda Erik hann få ur sig innan de två småväxta var över honom. Med fasa mötte han deras blickar. Under de fåniga luvorna såg han två barnansikten. Två pojkar. I 9-årsåldern.

Med en utomjordisk styrka hade de fått ner honom på golvet. Medan de fortsatte sjunga den fåniga sången, sparkade de honom. De stampade på hans bröst. Så ryckte den ena tag i hans arm och låste den mot golvet. Med skräcken jagandes i hans ögon tuggade Erik fradga. Han visste vad som väntade honom nu. Han hade känt igen de två. De skulle göra mot honom det han utsatt dem för. Han hade inte en chans. Medan Erik stötvis försökte återfå andan, tryckte de så in en spruta i armen på honom samtidigt som de brände in sitt märke med glödgat järn på handleden på honom.

Erik Johansson förstod inte riktigt vad som hände. Redan precis innanför dörren hade hans fru försvunnit. Nu stod hon och dansade i mitten av rummet, omringad av en massa människor som verkade viska henne någonting. På golvet lekte hans son med två andra pojkar. Hur hade det gått till? Vad var det tänkt att han skulle göra? Skulle han gå fram till bardisken?

Så kastade han en blick i den stora spegeln som hängde tvärsöver rummet på ena kortsidan. Det verkade vara ett helt annat rum där bakom. Bakom spegeln? Eller fönstret? För visst var väl detta ett fönster, ut mot ett annat rum? Det rummet var fruktansvärt, hiskeligt, Ett rum som dröp av fukt på väggarna och som verkade vara befolkat av dårar. Han såg en kvinna där inne. Dansandes mitt i en hop av människor. De sträckte fram kloliknande händer och nöp av bitar av henne. Gång på gång. Och på golvet låg en pojke fastfjättrad. Hans kropp spändes som en båge av smärtan från det glödgade järnet, som gång efter annan stötte emot hans arm.

”Konstig rum det där”, tänkte Erik. Vad var det för underliga människor? Eller var det en film? Och varför visar de en sådan konstig film? Han vände sig mot mannen bakom baren för att be honom stänga av filmen, när han plötsligt kände igen kvinna i folkhopen och pojken på golvet. De var hans kött och blod. Och de var där. På andra sidan glaset. Hur han än ville hjälpa dem nådde han dem inte. Inte ens när han hade bankat sina händer blodiga mot glaset. Inte ens då. Och ingen på hans sida glaset lade märke till hans blodiga händer.

Mia stod kvar på tröskeln. Hon hade varit sist in och nu stod hon och vägde i dörröppningen. Trots att dimman var iskall var inte värmen på krogen lockande. Hon vädrade underjord. En unken och obehaglig stank. Dimman hade dolt den doften innan men här, framme vid ljuset, slog den mot henne. Hon lyfte blicken inåt. Så såg hon. Maria som dansade vedergällningarnas dans. Erik som fick betala för sin karriär och Erik, som hjälplöst hade bankat sina händer blodiga mot sin egen spegelbild. Hon vände i dörren.

Vet ni, Mia satt med ögonen vidöppna när brandmännen äntligen hade skurit igenom taket till bilen. Hon verkade titta oseende på något långt borta i fjärran och fastän hon andades verkade hon inte var medvetande. De lyfte ur henne ur bilen och lade henne på ambulansens bår. Alla på plats skakade på huvudet. Hur hade denna olycka gått till? Det var ju en blå himmel och inga andra bilar syntes till. Lampposten av järn hade böjt sig över motorhuven, när bilen träffat den med en enorm fart. Konstigt. Mycket konstig.

I sjukhussängen låg Mia. Återigen läste hon rubriken till artikeln i tidningen: ”Tre personer döda i en oförklarlig olycka invid den gamla, nedbrunna Olssons Vägkrog”.