Att göra avbön

Eller kanske inte. Det kanske inte är avbön jag skall pyssla med. En liten ursäkt är nog hellre att förvänta. En ursäkt för mitt utspel i går. Inte för att det inte var ärligt menat, utan mera för att det kanske drog ner andras humör till min nivå. Och det önskade jag ju icke.

Ikväll blir det inte mycket skrivet. Det har varit en sådan där dag. Med en massa försök till funderingar kring min sjukskrivning. Kring mig själv och kring annat. Försök till, för det är inte alltid det går. Att fundera riktigt klart. Det är det där sista med att knyta ihop säcken liksom. Som är knepigt. Och som jag bara nu – den femte sjukskrivningsveckan – inser att jag faktiskt inte kan. Och att det kanske är önskvärt att jag faktiskt låter bli ett tag.

Nåja, jag har tränat, pratat med finaste Å, bjudit min familj på hämtmat, fikat, lärt mig dansa Gangnam-style, tvättat, läst bok för L, handlat... Bland annat. Så dagen har gått. Trots allt. Och så har jag gjort tappra försök till att få ihop en skräckhistoria. En kallakårarberättelse som kommer att finnas att läsa v. 44. Men jag duger verkligen inte mycket till där. För jag kan inte få till det. Texten blir platt och fånig. Tramsig och löjlig. Och. Det gör att jag inte får ihop en text här heller. Som ni märker.

Så utan fler meningslösheter tänker jag sluta där för i kväll. Och skickar med två foton från det förflutna. Ett är på en liten Ergo. Tre och ett halvt år gammal. Med en gräslig tapet i bakgrunden. Det andra med min mamma och pappa. Och mig i mammas mage. Min mamma håller en apelsin i handen och bredvid henne har ni min pappa. Bakom dem står min farfar. Farmor sitter till höger och bakom henne står min faster tillsammans med hennes man. Det är bara min mamma, pappa och faster, som fortfarande är i livet.

Önskar er en fin lördagsnatt!