Att uppskatta sitt eget sällskap

Ännu ett hem. Med sin historia. Med sina vanor och ovanor. Okända dofter som strömmar ut ur kök. Män som pratar högljutt i vardagsrummet. Kvinnor som försöker överrösta dem. Ett sammelsurium av berättelser, uttänjda sanningar och gamla minnen. Barn som springer omkring. Väsnas i vissa hem. Tysta i andra. Mat. Kakor. Dryck. I överflöd. Eller sparsamt utställd på bordet. Ännu ett hem. Där jag inte förstår någonting. Varken av språket. Eller det sociala spelet. Inte fullt ut. Och bara hjälpligt.

Många gånger har mitt liv handlat om dessa hem. Alla dessa människor. Som träffas, skrattar och trivs ihop. Eller inte. Jag lärde mig att uppskatta mitt egna sällskap. Där och då. För jag är en sådan person som anser att man gör vissa saker för andra. Även om det kanske känns obekvämt, även om man inte har lust. Och till och med fastän man inte vill. Det handlar om att gilla läget lite hårt sagt. Att klara av att vara artig och trevlig mot en gammal mormorsfasterskusin. Att kunna glädja en människa med en visit. Eller kunna bidra till att någon kan visa respekt mot den – i led, tid och rum – avlägsna släkten. Jag har aldrig känt att jag offrat min tid. Jag har känt att jag har bidragit med min tid för att göra någon annan lättare till sinnet. Antingen genom att man genuint verkligen uppskattat mitt besök, eller att jag gjort min följeslagare lätt om hjärtat för att jag följt med. Så tyck inte synd om mig på något sätt!

Oftast förstod jag inte vad man pratade om. I början för att jag var ett av alla de barn som fanns närvarande. De vuxnas språk var inte mitt. Därför var jag tyst. Lyssnade inåt på min egen röst. Hittade på alternativa liv till alla människor närvarande. Gav dem drömmar. Delade ut lycka. Och olycka. Senare i livet hände det alltsomoftast att jag befann mig i främmande länder där jag verkligen inte förstod vad det talades om. Utöver de första artighetsfraserna. Trots att jag var vuxen. Och trots mitt goda språköra. Jag satt mitt bland alla andra vuxna. Tyst. Log mot de som satt närmast. Lyssnade till konversationerna, utan att kunna delta. Ett och annat, känt, lösryckt ord singlade ner mot mig och girigt fångade jag dem. Alla var trevliga mot mig. Försökte. Men jag avböjde oftast till slut helt vänligt. Jag ville inte att de skulle avbryta sin efterlängtade gemenskap, för att få den udda fågeln att delta. Jag hänföll till min gammal sysselsättning. Mina samtal med mig själv.

Alla hem jag befann mig i möblerade jag om. Jag föreställde mig att det var här jag skulle bo i fortsättningen. Hur ville jag ha det? Vilken färg på väggarna? Vilka tapeter? Skulle jag gjort samma lösning som de? Insåg hur udda mitt 'svenska' hem skulle te sig bland de normativa hemmen just där. Jag bytte ut blommor, gardiner. Möblerade om. Möblerade nytt. I tankarna gick jag igenom rum efter rum och planerade. Satt stilla i timmar. Eller stod ute i köket i hemmet och diskade efter de andra. Det rinnande vattnet var en porlande bakgrund till mina fantasier. Det gjorde inget att besöket tog tid. Jag hade att göra. I mitt egna sällskap. Samtidigt som jag var med i en gemenskap. Den bästa av två världar. Insåg en sak där och då: jag trivs i sällskap med andra människor – och jag trivs i sällskap med mig själv.  

Sov gott!