Att vara värdslig

Det tänker jag vara en kväll som denna. Världslig. Och i min värld innebär det att vara lite ytlig. Bara sådär. Så jag skall alltså vara lite ytlig tänkte jag. Förmodligen är det på grund av choklad-Twixen som jag tryckt i mig. Som då gav mig lite dåligt samvete. Sådär som glufsande ibland brukar ge.

Efter att jag så tryckt i mig en hel massa choklad, blickade jag ner på min svullna, rätt ’räälia’ mage. Och strök med händerna över mitt osminkade, finniga ansikte. Och så suuuuuckade jag. Mäkta irriterad över tingens ordning denna onsdagskväll. För att riktigt gnugga salt i såren, masade jag mig ut till vår helkroppsspegel i hallen. Jag beskådade skoningslöst spektaklet: blekt ansikte med ett antal blemmor, noppig fleecejacka, urtvättade svarta byxor med knän. Och. En väldigt, väldigt, väldigt trött frisyr.

Det mesta fick en naturlig förklaring: det är snart ”den tiden” i månaden. Då slår ofelbart chokladsuget till. Tonårsfinnarna likaså. En smickrande, mörk ring under vardera öga följer med som brev på posten. Men. Håret!! DET kunde jag, kan jag, inte bortförklara. Och så ytlig är jag att är mitt hår ovårdat, trivs jag inte.

Och vad ville jag då säga med allt detta ikväll?? Att jag är värdslig, ytlig. Ibland. Inte bara djupt kontemplerande.

Sov gott!