Att försöka, kanske

Slamret av bestick i stora korgar, porslin som diskas. Snabba fötter som klapprar mot klinkergolvet. Skynda, skynda för gästernas skull. Ärliga leenden och vänligt bemötande. Trots att det är säsongens sista skälvande vecka och de alla förmodligen längtar hem till sina familjer, sina liv och sina vemodigare jag.

Regnet smattrar mot palmblad, och solstolsuthyrarna fäller skyndsamt ner parasollerna. Städerskorna drar snabbt sina vagnar utmed de smala gångarna mellan de små lägenhetshusen. I de karga, steniga bergen härjar blixtarna och stora svara moln sänker sig ner mot kusten. Regn är lika deprimerande på Cypern och det kommer lika mycket vid fel tillfälle som det gör i Sverige.

Vad erbjuder då en semesterort alla dessa dagar? De dagar då solen faktiskt inte skiner? De dagar då barnfamiljer lite planlöst driver omkring mellan de olika all-inklusive erbjudandena på hotellets anläggning? Snart hörs gnälliga, missnöjda stämmor i lobbyn och otåliga, griniga föräldrar krackelerar med jämna mellanrum i sitt tålamod.

Jo, dessa dagar erbjuder allt. Och inget. Allt för den som söker ensamhet, vemod. Som tagit med sig en massa böcker att läsa och en massa tankar att tänka. Inget, för den som inte vant sig vid alla dessa vardagar, dessa gråa, mellanrumsdagar som livet behöver som kitt. För att hålla ihop alla de andra, ljusare solskensdagar.

För mig, här och nu, duger det med mycket lite. Jag har miljoner tankar som behöver tänkas och miljoner skrynkliga delar av mig som jag måste försöka räta ut. Endera dagen här kanske jag lyckas tänka någon tanke till slut? Kanske jag kan börja vara mindre trött? Mer sammanhållen? Tjaa, vem vet? Den cypriotiska himmeln känns i alla fall lika bortkommen och vilsen som jag. Tillsammans kanske vi kan hitta vårt rätta element?

Ha det gott alla!