Att begåvas

Jag begåvades igår. Mitt vardagsmoln fick en silverkant och världen försvann i en virvel av upplevelser. Ni vet sådär som det kan bli. När man upplever en fantastisk film, teaterföreställning eller konsert. När man blir liksom till bredden fylld av utomkroppsliga upplevelser. En upplevelse där man inte själv behöver delta. Säga några repliker. Vara kvick och rolig. Utan en upplevelse där man kan luta sig bekvämt tillrätta och bara ta emot.

Jag fick gå på genrepet av en fantastisk föreställning som skall ha nypremiär här i Falkenberg i morgon (fredag). ”Blodsbröder”, en musikal som spelats i över tjugo år i London. Med en fantastisk historia, fenomenal scennärvaro, otroligt vacker och ren sång, svepte skådespelarna med oss alla i publiken. Vi skrattade så vi grät, vi grät när tårarna brände bakom ögonlocken. Musikalen spelades hela hösten här i vår stad och blev en enorm succé. Slutsålt varje kväll. Så ensemblen bestämde att sätta upp föreställningen igen. De gånger de spelar här i vår stad nu är det, så när som på några ströplatser, helt slutsålt igen.

(bild lånad från Google, sonnyenell.com)

Men. Ni som inte sett den kommer att få en liten chans till. De spelar nämligen på Lisebergsteatern i vår. April till maj. Tio föreställningar. Gå och se den!! Gör er själva den tjänsten! Unna era sinnen det.

Jag är fortfarande uppfylld av det! Sov gott ni andra!

Att kisa

Om jag kisar. Blundar, nästan. Om jag riktar min kisande blick neråt. Så skulle det kunna vara vår. Sådär tidig vår. Med vinterns grus kvar på asfalten. Och lerklafsiga cykelvägar. Om jag kisar. Och bara tittar på just den fläcken.

Ty i trädens kronor kvittar fåglarna. Och i lä, i lä där inte västkustens ilande vind når mig, där kan jag ana en viss mjukhet i luftens virvlar. Där kan jag nästan känna solens strålar. Där kan jag nästan, kisande, tro att det är tidig vår.

Ibland är det just det man skall göra. Kisa. Välja bort att se de vida perspektiven. Bara ta in de delar som fyller en med kraft. Kärlek och mod. Aktivt välja att inte se hela bilden. Inte se den svartnande, hårdpackade snödrivan i diket. Inte se snöskyfflarna mot husväggen eller de övergivna pulkorna. Bara kisa – och se vintergruset på den torra asfalten. Och fyllas med vårskrik. 

Sov gott!

Att utmana skuggorna

Låt mig låna dina ord, orden som landade djupt inom mig. Orden som jag kommer att spara, vårda ömt. Nu och för alltid. Mitt i natten – mitt i mitt livs natt nådde de mig. Och verkade som balsam för min själ. 

Du skrev något om denna tid på året, något om kvällar som blir kvällar så mycket tidigare. Du ville sprida ett ljus. In i ett liv där skuggorna i livet gjort att glädjen försvunnit. Där molnen skymmer solen. Och du – du klädde mina känslor i ord. I en tid när jag själv kämpar för att uttrycka det som bör uttryckas. Tack skall du ha! Du anar inte vad dina ord betydde. Vilken kraft som bodde bakom dem. Vilken lindring för min vilsna själ de gav. Återigen: tack!

Du förstår. Jag kämpar nu. Med att en gång för alla rensa ut de sämre karbonkopiorna av mig själv. De där som kommer fram i livets dalar. När man sitter i ensamhet. När man snabbt drar med handen över ögonen och kopplar på ett leende för att gå ut och möta världen med gråten brännande bakom ögonlocken.

Jag vet att livet är så här. Upp och ner. Och ner och upp. Alltid. För att man skall uppskatta de bra dagarna behövs de sämre. Det jag gjort orätt under större delen av mitt liv, var att ignorera alla dessa dalar och envist armbåga mig uppför lodräta stup. Det var ett aktivt val jag gjorde en gång – för många år sedan. Vad jag då inte förstod var att en kropp är en kropp. En hjärna en hjärna. Dessa båda orkar inte alltid med de val vi gör.

Man måste vila ibland. Gråta sig vansinnestom. Hulka. Be folk fara åt helvete. Skrika NEEJ! Och inte bara för alla andras skull – utan också för sin egen skull. Och inte bara i extrema fall – såsom vid grovt våld – utan även vid vardagliga situationer. Detta hade jag missat. Slutat lyssna på. Och nu betalar jag priset för det.

Det är bra. Att det händer nu. Att skuggorna är som längts nu. För då finns möjligheten att lära om. Göra annorlunda. Välja andra vägar. Och bli en bra version – även för sig själv.

Men du, tack för dina ord. Och det gör mig mäkta lycklig. Och stolt. Över att jag har fått lära känna en så fantastisk person som du. Och fått lov att följa dig under fyra år. Jag ser fram emot alla stordåd du kommer att uträtta. Och lyckönskar alla dem som kommer att bli berörda av dig!

Ha det bäst J-B!

Att följa med i tiden

Förundras och förfäras. Förfäktar och försmäktar. En lördagseftermiddag med min lokala dagstidning. Ack, så underlig världen är! Så otroligt annorlunda man kan vinkla saker och ting och så annorlunda vardagen kan te sig ur andra människors synvinkel. Hur mycket lyckas vi då egentligen med den livgivande, livsviktiga kommunikationen? När tolkningen lämnas helt öppen, fri?

Journalister är människor. De är olika duktiga på sitt yrke. Precis som inom alla yrkesgrupper. En artikel, ett reportage kan skrivas av en anledning och med ett visst patos, men sedan missar den sitt mål och faller som ett tomt skrämselskott i ett vakuum. Mottagaren, läsaren, på andra sidan artikeln läser nämligen in helt andra saker i det skrivna. Ser helt andra konsekvenser. Drar helt andra slutsatser. Än det som var tänkt. Av avsändaren.

Nåväl. Dagens ”gott och blandat” innehöll bland annat:

”Våldet på gatorna i vår kommun”. Falkenberg är en liten kommun. Med sin tilldelning av våld, fylla och annat mindre roligt. Man har snabbintervjuat sex personer. Och talat med ett borgerligt kommunråd (vi har två). Artikeln avslutas med att en tjänstekvinna tydligt påpekar en brist: kommunen saknar ett ungdomens hus. För ungdomarna behöver en samlingsplats. HALLÅÅÅÅÅÅÅ ute i den Falkenbergska rymden!!!! Jag har motionerat om precis detta!!! Och det röstades igenom alldeles nyss.. Varför står inget om det?? Är det för att en före detta ”toppolitiker” faktiskt tagit tag i något och agerat? Sett bristen och motionerat? Argumenterat? Eller drömde jag det hela.. Glömde jag det hela.. Fast nej – JAG glömde det inte.

”Åsnor”. Ullika i Falkenberg har tre åsnor. I hela landet finns bara 400 st. Och tre finns alltså här. Hos oss. En intressant artikel. Så skriver journalisten att Ullika säger så här: ”Hästar har inte mycket innanför pannbenet, men åsnor…” Och jag drabbas av hjärtklappning. För vilka kommentarer lär det inte bli på detta uttalande? Nu i hästköttstider? Alla dessa ungdomar som rider? Och det i en före detta självutnämnd hästkommun?? Ojojoj.. Förstår att det nog inte var så illa tänkt. Men förstår att inte alla kommer att förstå. Alls.

”Massutpressning av svensk-eritreaner”. Eritreaner som flyr eller flyttar utomlands tvingas till att betala horribla summor pengar till sittande diktator för att kvarvarande anhöriga inte skall skadas. Detta är påstådda skatter som drivs in med tortyr och hot om att döda. Alltså. Fy FAAAN. Fy fan för diktatorer, för regeringar, revolutionärer och maktkåta människor!! Det som irriterar mig mest är att sådant här händer på MYCKET närmare håll än Eritrea. Det händer i Europeiska länder. Också. Utan att uppmärksammas. Flyktingar får besök – av indrivare – som kommer för att ”be” om ett ”bidrag” till det gammla hemlandets uppbyggnad. Om man inte vill bli sedd som förrädare, ger man bidraget. Annars namedroppar de anhörigas namn. Bara lite sådär. Så att man vet att de vet. Och pengarna används sedan inte alls till någon uppbyggnad. Av någonting. Skit.

Ja, det finns saker och ting att förundras över. Förfäras över. Sådant man förfäktar och försmäktar över. I en helt vanlig lokal dagstidning. Det märks att jag blivit friskare. För det tar en hel del kraft att läsa tidningen.

Ha en bra kväll! 

Att formulera sig

Har tänkt och funderat. I vindlande spår har mina tankars vattenfall flutit fram. Så fantastiskt att åter äga förmågan att vandra iväg i tankarna samtidigt som händerna håller på med praktikaliteter. Som att stryka, måla hallen eller bädda rent. Det var ett tag sedan. Nästan ett år sedan. Som jag kunde just det.

Vet ni, snart börjar jag arbeta heltid igen. Och jag har ännu inte drabbats av en ökad hjärtklappning eller andetag i stackato på grund av det. Jag minns telefonnummer, personnummer och klarar av att ringa samtal till olika institutioner utan att ladda orkesmässigt en hel dag. När jag går in i ett rum vet jag vad jag gör i det. Jag känner mig inte tom inuti. Det är en gåva att känna igen sig själv.

Jag har börjat kunna formulera mig. Samla mina tankar. Sortera dem. Det är bra det. Ty inte står världen utanför still bara för att jag frusit fast i en viss pose. Den fortsätter snurra och människor fortsätter sina huvudlösa lopp mot okända mål. Förvissade om att de känner till vad som väntar vid målgången. Ack så bedragna de kommer att känna sig. Och jag vill åter vara med och påverka den världen. Fast denna gång på mina villkor. I alla fall lite grann.

Jag har börjat formulera mina drömmar igen. Mitt liv. Det jag liksom önskar. För mig. För första gången i mitt liv: för mig. Naturligtvis finns min önskan om världsfred kvar. Om ett gott och rikt liv för mina älskade söner. Om mat för de hungriga. Och solidaritet. Men numer finns också en liten gryende önskan som handlar om bara mig. Fantastiskt att något sådant kan födas ur en utmattningskollaps. Ur en total ”meltdown” – nersmältning.

Det är en gåva. Att kunna formulera sig. Och att kunna göra det samtidigt som vardagen fungerar. Så heltid – here I come!

Sov gott!