Att formulera sig

Har tänkt och funderat. I vindlande spår har mina tankars vattenfall flutit fram. Så fantastiskt att åter äga förmågan att vandra iväg i tankarna samtidigt som händerna håller på med praktikaliteter. Som att stryka, måla hallen eller bädda rent. Det var ett tag sedan. Nästan ett år sedan. Som jag kunde just det.

Vet ni, snart börjar jag arbeta heltid igen. Och jag har ännu inte drabbats av en ökad hjärtklappning eller andetag i stackato på grund av det. Jag minns telefonnummer, personnummer och klarar av att ringa samtal till olika institutioner utan att ladda orkesmässigt en hel dag. När jag går in i ett rum vet jag vad jag gör i det. Jag känner mig inte tom inuti. Det är en gåva att känna igen sig själv.

Jag har börjat kunna formulera mig. Samla mina tankar. Sortera dem. Det är bra det. Ty inte står världen utanför still bara för att jag frusit fast i en viss pose. Den fortsätter snurra och människor fortsätter sina huvudlösa lopp mot okända mål. Förvissade om att de känner till vad som väntar vid målgången. Ack så bedragna de kommer att känna sig. Och jag vill åter vara med och påverka den världen. Fast denna gång på mina villkor. I alla fall lite grann.

Jag har börjat formulera mina drömmar igen. Mitt liv. Det jag liksom önskar. För mig. För första gången i mitt liv: för mig. Naturligtvis finns min önskan om världsfred kvar. Om ett gott och rikt liv för mina älskade söner. Om mat för de hungriga. Och solidaritet. Men numer finns också en liten gryende önskan som handlar om bara mig. Fantastiskt att något sådant kan födas ur en utmattningskollaps. Ur en total ”meltdown” – nersmältning.

Det är en gåva. Att kunna formulera sig. Och att kunna göra det samtidigt som vardagen fungerar. Så heltid – here I come!

Sov gott!