Att se bortom trädgården

Jag tittade bortom den höga häcken. Såg något annat. Ett kargt, dimmigt stäpplandskap. Med ett vatten som svagt hördes i fjärran. Från de nakna grenarna hängde stora, tunga vattenstinna droppar. Marken bubblade med ett klafsande ljud. Det kändes vått. Ruggigt. Och kallt. Det kändes som om kedjehuset balanserade på randen till något olycksbådande.

Andra, mörka kvällar, såg jag inte trädgårdens ände. Rummet speglades i de svarta fönsterrutorna och jag blundade när jag gick fram för att dra ner persiennerna. Där ute lurade något farligt. Mörkret hade tusen ögon. Hårda kalla händer med kloliknande fingrar. Och jag ville inte se något av det. Det räckte att känna.

Inte ens ljusa, varma sommarnätter tyckte jag om dessa fönster. Två stycken. På nedre botten, i det vi kallade gästrum. Eller hobbyrum. Det största rummet i huset förutom vardagsrummet. Så därför var det lagom stort att stå och mima i. Dansa i. Sjunga i. Om man lät bli att titta mot fönstren. Så det gjorde jag. Lät bli att titta mot fönstren.

Tänkte bara att ni ville veta. Att man inte alltid kan titta ut genom fönster. Och att det inte alltid symboliserar något. Annat än att man väljer att stå ut med en klump i magen bara för att få sjunga. Och dansa. En kort stund.

Sov gott!