Att recensera "Öster om Heden"

Bloggdalas egen bokklubb, startad av fantastiska Asta, presenterar Viveka Lärns bok ”Öster om Heden”. Jag recenserar den två dagar försent. Ber naturligtvis om ursäkt. Det var mycket ohövligt av mig. Och slarvigt. Särskilt som jag läst ut den i tid. Nåväl, för att strö klyschor omkring mig säger jag, ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge…”

Lärn ger röst åt en grupp människor som lever i dagens Göteborg. Fem män och tre kvinnor. De är alla sammanlänkade genom sitt postnummer och en ruggig höstkväll vinner de alla en större summa pengar på Postkodlotteriet. Pengarna är lika välkomna hos dem alla, trots att de flesta av dem lever gott. Till och med mycket gott. Två och två hör de ihop: mor och vuxen son, två äldre bröder och två äkta par. Man och hustru.

Lärn beskriver dem alla rätt upp och ner. Ger dem lika mycket utrymme. Bilden hon tecknar av dem känns lite schablonaktig, lite som om de vore klippdockor, utan dimensioner. Jag kommer på mig själv att fundera kring Lärns syn på människor. För genom sitt sätt att beskriva sina figurer, avslöjar hon mer om vem hon är, än vilka de är. Hennes åsikter lyser igenom. Ibland överraskar hon, genom att låta en av karaktärerna beskriva en annan, och då ändras bilden.

Kanske är vi människor parodier på olika typer? Kanske är vi inte särskilt unika och mångfacetterade? Tja, vem vet? Berättelsen i ”Öster om Heden” går nämligen i denna loop. Efter en långsam början börjar man intressera sig för människorna. Sedan börjar bilden av dem klarna. De åker på en gemensam resa, alla åtta, till Afrika. Kenya. Och det som händer där snabbar upp händelseförloppet. Man lockas läsa vidare. Men så låter Lärn dessa ömkliga människor förbli parodier. Klyschor. Och det är synd. För hon hade kunnat bryta loopen. Hon hade valet att låta dem bli något annat. Något oväntat. Inte dramatiskt eller fantastiskt. Bara oväntat.

Nej. Viveka Lärns språk talar inte till mig. Boken är välskriven. Rent skriftmässigt. Jag gillar den lågmälda tonen. Det avskalade. Men. Berättelsen är ointressant. Jag skiter ärligt talat i hur det går för romankaraktärerna. De är platta och agerar PRECIS som förväntat. Och det är synd.

Nåväl, en bok är en bok är en bok. Men nu förstår jag varför jag inte brydde mig ett dugg om Saltön och dess invånare.

Ser fram emot nästa bok! Sov gott!!