Låt
mig låna dina ord, orden som landade djupt inom mig. Orden som jag kommer att
spara, vårda ömt. Nu och för alltid. Mitt i natten – mitt i mitt livs natt
nådde de mig. Och verkade som balsam för min själ.
Du
skrev något om denna tid på året, något om kvällar som blir kvällar så mycket
tidigare. Du ville sprida ett ljus. In i ett liv där skuggorna i livet gjort
att glädjen försvunnit. Där molnen skymmer solen. Och du – du klädde mina
känslor i ord. I en tid när jag själv kämpar för att uttrycka det som bör
uttryckas. Tack skall du ha! Du anar inte vad dina ord betydde. Vilken kraft
som bodde bakom dem. Vilken lindring för min vilsna själ de gav. Återigen:
tack!
Du
förstår. Jag kämpar nu. Med att en gång för alla rensa ut de sämre
karbonkopiorna av mig själv. De där som kommer fram i livets dalar. När man
sitter i ensamhet. När man snabbt drar med handen över ögonen och kopplar på
ett leende för att gå ut och möta världen med gråten brännande bakom
ögonlocken.
Jag
vet att livet är så här. Upp och ner. Och ner och upp. Alltid. För att man
skall uppskatta de bra dagarna behövs de sämre. Det jag gjort orätt under
större delen av mitt liv, var att ignorera alla dessa dalar och envist armbåga
mig uppför lodräta stup. Det var ett aktivt val jag gjorde en gång – för många
år sedan. Vad jag då inte förstod var att en kropp är en kropp. En hjärna en
hjärna. Dessa båda orkar inte alltid med de val vi gör.
Man
måste vila ibland. Gråta sig vansinnestom. Hulka. Be folk fara åt helvete.
Skrika NEEJ! Och inte bara för alla andras skull – utan också för sin egen
skull. Och inte bara i extrema fall – såsom vid grovt våld – utan även vid
vardagliga situationer. Detta hade jag missat. Slutat lyssna på. Och nu betalar
jag priset för det.
Det
är bra. Att det händer nu. Att skuggorna är som längts nu. För då finns
möjligheten att lära om. Göra annorlunda. Välja andra vägar. Och bli en bra
version – även för sig själv.
Men
du, tack för dina ord. Och det gör mig mäkta lycklig. Och stolt. Över att jag
har fått lära känna en så fantastisk person som du. Och fått lov att följa dig
under fyra år. Jag ser fram emot alla stordåd du kommer att uträtta. Och
lyckönskar alla dem som kommer att bli berörda av dig!
Ha
det bäst J-B!
Ofta lär man sig mer av dem man ska lära ut till än vad man anar. En ljuvlig process, även om den också kan vara arbetsam.
SvaraRaderaI dag hade vi en personalare hos oss på mötet som pratade om vikten av att vara sin egen kropsskötare, det vill säga ta hand om och vårda sin kropp så att man mådde bra och var i balans. Och när man gick in i väggen beskrev hon det som att man varit en porsche, med blank lack, sex växlar, breda däck och snabb acceleration och på andra sidan vägen är man en folka som bara har sommardäck på isiga vintervägar, men man tror fortfarande att man kan köra lika snabbt som tidigare... Tur att jag är rätt förtjust i att vara en folka... Men en bättre kroppsskötare borde jag definitivt behöva bli!
SvaraRaderaJo visst måste skuggorna få ta lite plats ibland, så länge man lär sig mer och inte gör precis samma misstag två gånger. Kram på dig!
SvaraRaderaVad fint och sant skrivet. Vad modigt att försöka välja om i sitt liv, att vara den man är tänkt och våga säga nej.
SvaraRaderaDu är så klok, M
Stor kram!
Vad bra och fint skrivet.
SvaraRaderaKramar i massor / Jane