Att acceptera

Så vad vill jag uttrycka nu? Dryfta? Lyfta? Inte vet jag. Helt säkert. För tangenterna gör lite ont mot mina fingrar. I huvudet rusar miljoner tankar. Som vid rusningstid på en åttafilig väg. Mitt i en rondell. Ungefär så. Med jämna mellanrum kippar jag efter andan och försöker andas genom smärtan. Har man en gång hostat sönder lungorna så de blivit lämnade med ärr försöker man låta bli att hosta. Någonsin.

Men. Så mycket bra, fint och viktigt har jag läst hos er och andra att jag måste skriva. Skriva av mig. För gång på gång har jag de senaste dagarna slagits av någonting: acceptans.

Att acceptera något innebär inte att du håller med, tycker om eller tycker något är bra. Men. För att börja förändra något måste man alltid börja med att acceptera utgångsläget. Först då kan man planera en förändring.

Jag accepterar till exempel min barndom. Den var vad den var. Tiden och sammanhanget, kontexten, var vad den var. Inget kan ändra på det. Alls. Jag tycker inte om den. Inte heller tycker jag att den var bra. Men den var vad den var. Om jag hela livet går omkring och funderar på hur den borde ha varit, vad som felades mig, kommer jag aldrig vidare. Jag fastnar i det läget. Läget som bestämdes av andra.

Då jag accepterar den, kan jag också börja förändra min känsla för den. Jag kan lyfta dess tyngd från mina axlar och inte längre låta den hindra mig. För då var då. Nu är nu. Denna acceptans har jag tidigare också kallat mitt val. Medvetna val. Om att aldrig upprepa historien.

Andra saker kämpar jag mera med. Trots att de är så små i jämförelse. Jag måste acceptera mig. Respektera mig. Inse att jag är värd uppmärksamhet. Från mig. För länge har jag gömt mig, helhjärtat och fullt och fast, bakom orden: ”Jag kan inte vara ledsen, jag har ju inget att vara ledsen för” ”Det var väl inget att vara stolt för, vem tror jag att jag är?” Mina egna känslor har aldrig varit viktiga – andras har alltid varit mycket viktigare. Jag måste alltså kämpa med just detta: att tillmäta mina egna känslor samma vikt jag alltid lagt vid andras.

Så varför skriver jag detta? Egentligen? Jo. För att vi måste acceptera att världen ser ut som den gör. Att politiken, religionen, samhället, ser ut som det gör. Att vi levt som vi gjort. Att vår respektive är som han/hon är. Sedan. När vi accepterat – går vi vidare. Eller stannar kvar i det som är. Men då har vi gjort ett val. Och vi kan aldrig begära att den andre ändrar sig. Ty inte kan vi vänta på att fundamentalisterna ändrar på sina åsikter för att passa mig. Så antingen bestämmer jag mig för att jag accepterar. PUNKT. Och lever med mitt beslut. Eller så accepterar jag och vänder om och gör revolt.

Och det är där jag är. Där jag alltid varit i förhållande till min omvärld. Jag har accepterat och sedan vänt om och revolterat. Nu skall jag rikta det arbetet inåt. Mot mig själv. Och ge mig själv rätten att acceptera den jag är. Och stanna vid det. Eller gå vidare och ändra. För jag är den enda jag har.

Förstod ni något av detta? Nåja, sov gott i alla fall.