Man är den man är. Ego är ego. Det har vi
fastställt efter så många inlägg och tankevävar. Men vi finns i olika
sammanhang. Existerar som målningar i olika ramar. Upphängda på olika väggar,
uppställda på olika ställen. En oväntad spegling av mig mötte mig idag. Bara
sådär.
Att bli mamma var inget som jag funderade mycket
på. I jämförelse. Min roll där hade mejslats fram under en massa år, via en
massa tankar och funderingar. Hur jag ville vara som mamma. Vad som var viktigt
för mig. Vad jag ville skänka mina barn. Vilket känslomässiga arv jag ville
lämna dem med. Och mer eller mindre har jag följt min plan.
Att bli lärare var lika osjälvklart som att bli
mamma, men lika klar över min roll, var jag där. En holistiskt, intagande,
individuell och kommunicerande lärare ville jag vara. En som mötte blickarna.
Som inte väjde undan med blicken. Som såg lågan längst innerst inne i de
slocknande ögonen. Också den planen har jag mer eller mindre följt.
Men så svepte framtiden förbi mig idag. Viskade
svagt – men tydligt – i mitt öra: ”farmor”. Och ögonblicket frös. Farmor.
Farmor. En roll, en målning av mig jag aldrig ägnat en tanke. Någonsin. En jag
inte har en plan för. Alls. Så, som med allt annat, satte jag mig ner för att
kontemplera fram en farmor. Med mina mått. Det gick sådär.
För. Som farmor vet jag inte om jag äger min roll.
Jag vet inte om jag har rätten till att forma min roll, om det är jag som
håller i penseln där, eller om det är någon annan. Det kan vara någon jag ännu
inte ens anar konturerna av: mina söners respektive. Ödet kan ironiskt ge dem
respektive som överhuvudtaget inte ens kan vistas i samma rum som mig.
Respektive som är nära sina egna mammor, som är nöjda med det. Och därmed
kommer inte jag behövas. Min farmor.
Tåls att tänkas på. En roll som aldrig hinner bli
en roll. Som inte får utvecklas. Eller en roll som får växa. Som kommer att bli
den viktigaste rollen av alla. Ingen vet. För den gäckande framtiden viskade
ingenting om det. Den lämnade mig bara med en massa funderingar.
Sov gott!
Vi är så lika! Precis de där tankarna har jag oxå om att bli mormor/farmor. Hurdan vill jag vara och hur kommer jag att tillåtas vara? Jag har även funderingar över min roll som svärmor. Hur kommer det att kännas om en annan person kliver in och står min son/min dotter närmre än mig? Tänk om det är någon jag inte känner värme inför, någon som inte är en bra partner till mina barn? En som utnyttjar, kränker och sårar mina barn? Nej, fy, visst är det så att jag o min man kommer att ha gett våra barn en grundtrygghet som gör att de har kraft att välja bort en sådan person, att inte se ensamheten som värre? Hu, nu blev jag lite oroad så här på måndagskväll...
SvaraRaderaJa olika roller har vi alltid och en del är mer klara än andra. Men alltid värda att fundera över! Kram
SvaraRaderaOch jag vet inte ens om jag törs BLI mamma... =)
SvaraRaderaJag LÄNGTAR efter att bli Mormor...
SvaraRaderaOch jag tror att jag kommer att bli världens bästaste och en fantastisk sådan. Haha
Kramar i massor / Jane
Jag hoppas också bli mormor. Just nu är det mest i mina tankar att jag hoppas leva så länge, att jag får vara med om det! Men närmast tänker jag nog på vilka killar de ska träffa, att de är snälla. Man läser så mycket om misshandel och annan skit. Hoppas de träffar goa, mysiga, vänliga killar som behandlar dem väl....Kram
SvaraRaderaCogito Ergo Sum!
SvaraRaderaJag har också tänkt sådär...tänk om hon väljer någon som jag inte gillar eller tycker behandlar henne väl. Eller inte vill släppa in mig. Men ang det sista känner man nog mer så som farmor...Men med ditt bemötande av pojkarna har de säkert integritet att välja nån som är bra för dom och då kan du säkert nöja dig om du ser att de mår bra. Sen om man visar respekt inför de vuxna barnens familjer, så tror jag aldrig att man blir överflödig som farmor.
SvaraRaderaJag är själv i en position där jag aldrig blev godkänd av Challes föräldrar. För att jag är som jag är. Och för att de aldrig ville låta honom separera från dom och få bli sin egen fullt ut. De har bara klampat på och krävt sin rätt till sitt barnbarn efter att Pyret blivit född. Gapat och haft sig på ett helt gränslöst sätt. De respekterade inte heller Pyret då från början. (Idag kan hon säga ifrån...)Så de har haft sparsam kontakt med pyret. Vi träffas aldrig tillsammans mer än en del födelsedagar. Challe åker dit med Pyret ibland. Sorgligt. Men jag hade aldrig uteslutit dom...om det inte varit så här extremt och det är en sorg för mig att Pyret inte har den där riktigt bra kontakten, med en vettig farmor o farfar som jag själv har haft. Konsensus är att man får lov att respektera sina barns val, respektera deras gemensamma liv och nya familj...då löser det sig nog för det allra mesta. Har inga tankar om att det skulle bli svårt fört dig. Att inte involvera dig skulle vara ett väldigt stort slöseri...kram
Jag längtar efter att bli farmor =)
SvaraRaderaJa vem vet hur det blir? Det blir nog som sagt mycket beroende på vilken relation man har till sina svärdöttrar. Mina barn har i alla fall haft en VÄLDIGT bra relation med sin farmor och kanske nästan tillbringat mer tid med henne än med mormor. Så det kan faktiskt bli hur bra som helst!
SvaraRaderaHaha, vilka funderingar, jag bara blev mormor och så här med facit i hand så blev jag den mormor som jag önskar att alla skulle få.
SvaraRaderaBarnbarn är ju livets efterrätt och för mig är det underbart att ha få varit med om det.
Ta det som det kommer och fundera inte så mycket.
Kram