Att få bo i det gula huset

På avstånd hördes barnaskratt. Doften från en schersmin följde med vindens svepande bana. Gruset knastrade under mina fötter. Gång- och cykelvägen vindlade sig igenom en vacker lövskog. Detta var min skog, mitt hem.

Så slog det mig hur fantastiskt det egentligen var. Ty jag mindes en annan kall, regnig sommar. Jag hade en liten B i barnvagn och promenerade dagligen i detta bostadsområde. Han låg i en mycket välanvänd, begagnad vagn och jag gick hela sommaren i samma mjuka byxor. Men att titta på allt det vackra kostade ju inget.

Jag tittade på de vackra villorna, var och en olik den andra. Stora trädgårdar runt om, staket eller murar framför husen. Vackra rabatter och fina uteplatser. Alla gatorna var omgärdade med vacker lövskog med bok och ek och på andra sidan vägen låg jordgubbsland på rad. Från den högsta punkten kunde man se havet och vänd åt andra hållet kunde man se hela den vackra Ätradalen. Det var så inimärgenvackert.

Drömmande och fantiserande sa jag att jag en dag skulle vilja bo där. I en av de vackra villorna. Om jag fick lov att önska. Sådär som man ibland fantiserade om att vinna högsta vinsten. Det var så otroligt utom räckhåll för mig.

Det slog mig häromdagen, när jag mindes en annan kall sommar för femton år sedan. Att allt det som då var bortom räckhåll faktiskt var min verklighet idag. Så magiskt kan livet vara. Att man vinner högsta vinsten.

Att lossa bandet

Kanske var det midsommar-Sveriges inmundigande av alkohol som lossade bandet från tungan – kanske var det något annat. Men jag, som gjorde misstaget att öppna ett mail och i bakvattnet av det obehagliga meddelandet där dessutom svara i telefon när ett okänt nummer ringde, fick ta del av en och annan åsikt.

Det som skrevs och sades hade en tydlig avsändare: det var en känd SD:are med anknytning till Halland. Jag tänker inte namnge hen, då jag inte hänger ut folk, men ni skulle veta vem det var.

Och med det sagt vill jag berätta en sak eller två till er som röstar på SD. Jag vill berätta för er om varför jag INTE röstar på SD och om varför jag aldrig skulle kunna göra det. För ni förstår, jag kan se varför ni röstar med dem och jag hör era argument. Låt mig nu berätta om mina argument.

Jag är född i Sverige, är svensk medborgare. Jag älskar mitt land. Jag har arbetat hela mitt liv och därmed betalat skatt här – alltså har jag bidragit till andras välfärd. Jag har inga betalningsanmärkningar, jag amorterar på mitt hus, jag har alltid betalat tv-licensen. Tre gånger har jag fått parkeringsböter som jag har betalt. Utöver det ovan beskrivna har jag bidragit till mitt älskade lands väl och ve genom att arbeta som lärare och kommunpolitiker. Jag har alltså lagt en massa tid på att upprätthålla den demokrati som i längden möjliggjort för ett parti som SD att existera.

Ändå – trots att jag inte legat samhället till last – får jag hot om vad som ska hända med ”sådana” som mig NÄR SD KOMMER TILL MAKTEN – NÄR SD KAN FÅ GENOMFÖRA DET PROGRAM DE VILL!! Nu undrar jag: vad har jag gjort som är så fruktansvärt?? Som är så avskyvärt ”icke-svenskt” att jag skall slås ihjäl?

I mailet talar de om vad agendan är – för mig är det dock inget okänt, men de av mina grannar/bekanta/vänner som kanske röstar på SD, känner nog inte till denna del. De tror att det handlar om ”de andra” – att man skall stoppa ”de andra” – någon som inte är som mig. För SD vill ju bara att vi värnar om det som är svenskt. Att vi tar hand om de flyktingar som redan är här. Det är ju bara det det handlar om, inte sant? NEJ – det ÄR INTE SANT!

Det handlar också om att ”sådana som jag” skall skäras bort som den svulst jag är. Det säger de till mig. Och skäms inte två ögonblick över att tala om vem de är. Så nu är min fråga ut i etern: vad har jag gjort som är så fel? På vilket sätt har jag begått ett brott mot ”svenskheten”? Genom att arbeta och betala skatt? Genom att inte begå brott? Betala tv-licensen?

Till alla er som röstar på SD – hoppas ni anar varför jag inte röstar som ni gör. Jag tror nämligen inte att en människas duglighet ligger i hennes härkomst. Jag tror att det ligger i hennes handlingar och förmågor. Det finns ondska bland de människor som söker sig hit – det finns ondska bland svenskarna. Man blir inte en bättre svensk, och därmed människa, för att man dansar folkdans (vilket jag förvisso kan göra, även om schottis i turer är lite krångligt!) om man samtidigt misshandlar sin fru. Precis som man inte blir en sämre svensk, och därmed människa, för att man på sin fritid tränar ett knattelag i fotboll, samtidigt som man lyssnar på libanesisk musik.

Det är en människas handlingar som räknas. Och du som tar dig tiden att skriva och ringa till mig: din handling är rent åt helvete!  

Att se klart

Men vad var det som hände? Hur gick det här till? Det var väl egentligen inte så här det skulle vara? Kanske hade jag missat något; ett mail, ett utskick eller ett telefonsamtal, som talade om att det var dags att ta sig en ordentlig titt? Kanske hade jag helt enkelt hört, men inte lyssnat?

Det var med raska steg – som vanligt – som jag småsprang över gatan i eftermiddags. Jag skulle bara göra en sak; och då den där saken var på väg till en annan sak, kunde jag nog också klämma in det där andra. Och då jag faktiskt hade tio minuter till godo, skulle jag också hinna det där tredje. Och om jag skrev den där fjärde grejen i bilen, skulle jag också hinna med att springa in med det till den femte personen. Så kanske skulle jag inte bara göra en sak – utan närmare en fem-sex… Eller sju.. Så eventuellt det var inte så konstigt att jag liksom stannade i steget: hur i hela friden hade det där gått till?

Jag stirrade på tanten i skyltfönstret som stirrade tillbaka på mig. En medelålders tant, i en mycket oformlig, beige, lårlång jacka. En sådan där som försöker vara ungdomlig, med luva på, men som bara medelålders tanter har, när de försöker vara ”piffiga”. Hon hade mycket tajta – alltför tajta? – svarta byxor och en gräslig, rosa, blommig, sladdertunika på sig och krönte det hela med ”gå-vänliga” svarta gympaskor.

Över axeln bar hon en brun Fjällräven ryggsäck och det var ungefär där jag började ana oråd. Min blick föll på hennes hår, och när jag såg hennes fåniga page, visste jag att det var min egen spegelbild jag såg. När hände detta? När blev jag ett ingenting?

Inte rebellisk eller tuff. Inte cool eller annorlunda. Inte häftig eller intressant. Bara otroligt medelålders tråkig och felklädd. Varför har ingen sagt något? Att jag tappat min personlighet – den jag är? Att det liksom försvunnit? Jag stängde munnen och försökte komma ihåg vart jag egentligen hade varit på väg. Skulle inte jag göra en sak? Som egentligen var en sex, sju saker?

Jag gick tillbaka till bilen och satte mig. Det tog ett bra tag innan jag kunde samla mig. Att bli vän med det faktum att jag inte är vacker tog rätt många år i tidig tonår. Men att bli vän med att jag är tråkig och intetsägande. Det kommer att ta en livstid.

Att vänta in lov

Helt tyst och stilla, en juninatt. Sitter jag och väntar på lov. Sommarlov. Som egentligen inte är ett lov. Och en sommar. Som hittills egentligen inte varit någon sommar.

Misstänker att lovet kommer först. Om två dagar. Och att sommaren kanske inte kommer alls. Men ledig tänker jag vara. Så att ni vet det – utan att fråga om lov.  

Att tankekrocka

Det har varit magiska dagar. Fyllda med fasa. Och med renaste magi. Dagar med förlamande oro och förlösande lycka. Det är sådana dagar som tankar krockar. Som lämnar en utmattad och omtumlad.

Låt mig se om jag kan reda i dem, här i stearinljusens sken, med regnet hårt smattrande mot rutan. Klockan är alldeles snart midnatt och det är beckmörkt ute – inte alls juninattsljust. Det är killarnas första sommarlovdag som gått till ända; där uppe ligger L och sover efter en aktiv dag, medan B är hemma hos en kompis och lanar.

Denna vecka har äntligen bjudit på lite prov på sommarvärme. Så pass mycket att jag till och med tog på mig en klänning till bara ben på avslutningen för mina elever i åk 1 på gymnasiet. Och så blev det så kallt – bara på någon timme – att jag fick cykla hem och byta till långbyxor. Och sedan blev det varmt igen på studentdagen, bara för att på kvällen bli kyligt. Underligt. Mycket underligt.

På västkusten, i grannkommunen, misstänker man att en man i 60-årsåldern blivit mördad i sitt hem av två 13-åriga pojkar. En 17-årig flicka sms:ar sina föräldrar och återfinns flera dagar senare, död. Vi har tydligen ett prinsbröllop i landet och i Falkenberg, min vackra stad, genomför vi för andra året i rad, en PRIDE parad som bjuder på renaste magi. Jag är på studentfest för min fina ”extra-dotter” och uppträder tillsammans med fantastiska kollegor för våra studenter på skolan.

Det är tvära kast det där. Mycket intryck och möten. Mycket funderingar och tankar. Tankekrockar.

För när min son sjunger tillsammans med sina klasskompisar, i den vackra kyrkan, att ”flaggan vajar på sin stång”, när prästen, inför gymnasieeleverna, talar om tolerans och om att vi alla är människor, gråter man en skvätt av rörelse. När I, ”extra-dottern”, strålar som student, vet man att detta är ett ögonblick som hon aldrig kommer att glömma. När man tillbringar sju timmar på PRIDE 2015 i Falkenberg och möter kärlek och gemenskap, då tänker man saligt att det nog ändå finns hopp för oss människor.

Men så grumlas dessa känslor av kylan. De stillas ner av de bittra vindarna. Hatet som följer i de fruktansvärda dådens spår. Tanken på de förtvivlade föräldrarna, familjerna och vännerna. Vilket leder in tanken på alla de där andra som försvinner, dör och misshandlas – utan att det skrivs om dem. Vilket leder tanken till vår egen selektiva omsorgsmentalitet: vissa dåd tar vi in – andra blir aldrig lika personliga. Och detta leder till tankar om varför det är så? Kanske finns det ändå inte så mycket att hoppas på? När det gäller oss människor.

Och så har den sista av våra älskade ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-hjältar dött. Alltmedan tidningarna skriver om ett bröllop – som jag någonstans har varit med och betalat. Jag som verkligen avskyr Paradise Hotel!

Tankarna krockar i natt. Men PRIDE bär jag med mig! Tillsammans med allt det vackra!