Att betygsfundera

Det är oundvikligt att fundera över betyg som lärare i dessa tider: betygsångest, omdömen, formativ och summativ bedömning, restuppgifter, förmågor och en massa annat. Det är mest det här ”massa-annatet” jag bekymrar mig över. De där åsikterna som uttalas som sanningar – fast de egentligen inte är det.

Jag fick samtal, mail och sms hem på fredagskväll, lördag och söndag. Från föräldrar till elever. Om min bedömning i de kurser jag undervisar i. Jag har varit lärare i 13 år. Legitimerad lärare. Läst på högskola i fem år. Men vissa av dessa föräldrar visste bättre än mig. Trots att jag plockade fram dokumenterat underlag, i fyllda matriser och samtalsunderlag med eleverna. Så visste de bättre. ”För jag hade brutit mot min uppgift som lärare: vilket var att se till att ALLA eleverna nådde de mål de ville/att ALLA eleverna SKALL nå minst E”. Så jag hade brutit mot en LAG!! (nästan).

Så fel. Ty det ÄR ingen LAG, eller ens ett uppdrag. Utan mitt uppdrag är att anpassa min undervisning så att eleverna förbereds en möjlighet att klara av att nå målen. Mitt uppdrag är att se varje elev och stötta eleven individuellt. Mitt uppdrag är också att se till att sätta rättvisa betyg och se till att de kunskapskrav som finns för varje betygsnivå efterföljs. Jag skall kunna använda olika metoder för eleverna att nå målen och jag skall ge varje elev möjlighet till inflytande över sin egen väg mot dessa mål.

Mitt uppdrag är INTE att godkänna alla elever. Eller att ge dem det betyg de vill. Det är att hjälpa dem på vägen fram.

Så det så