Att kalla saker och ting vid dess rätta namn

Jo. Jag vet. Jag har skrivit om detta tidigare. Men så är det så att det helt plötsligt slår till med full kraft igen – vikten av att kalla saker och ting vid dess rätta namn. Att inte försköna – döpa om. I en naiv förhoppning om att försköna något, förbättra eller i desperata försök att minska en smärta, döva ett samvete.

Någon skrev någon gång att en ros är en ros är en ros. Oavsett vad man döper den till. Oavsett hur vi benämner den, doftar den ändå som den gör. Och likadant är det omvänt: skit luktar skit. Även om vi ändrar namnet på det.

Jag har återigen tittat på ”Into the Wild” med en grupp elever. Och den har drabbat mig lika mycket som den gjorde första gången jag såg den. Just det här hur svårt det är att fly från det man är, det som hänt, det som sagts och det man minns. Hur det faktiskt inte hjälper att döpa om saker och ting. Hur det är att egentligen lura en själv.

Därför säger jag ofta att man inte kan ”börja om” bara för att man flyttar till en ny plats. Inte om man inte mött sig själv i det nuet man har. Inte om man inte tagit ansvar för det man gjort eller om man inte har bearbetat det någon annan gjort mot en. Man kan nämligen mycket sällan fly från sig själv.

Kanske är det därför jag orkat vidare? För jag har konstaterat det som gjorts mot mig precis som jag sett det jag gjort mot andra i ögonen. Erkänt mina fel och brister inför mig själv och i de allra flesta fall även inför dem jag brustit emot. Jag har kanske inte förlåtit allt som slängts min väg, men jag har gjort upp med det. Känt att det inte behöver styra mina tankar in i framtiden. Jag har rasat och rest mig upp, sörjt och fulgråtit. Och jag har aldrig använt en förskönad omskrivning. Sorg är sorg, ondska är ondska, otillräcklighet är otillräcklighet, skönhet är skönhet och lycka är lycka.

Så har jag levt. Och jag tänker fortsätta så.