Att konstatera kallt

Ett kallt konstaterande kan vara på sin plats: det är en kall vår vi har. Haft. Och det är en ruskigt kall början på sommaren. Och med detta sagt sällar jag mig till den unisona massan av människor som redan uttryckt sin åsikt i ämnet. Men går det att låta bli?

Det är egentligen inget konstigt med detta väder. Jag kan minnas midsomrar som firades, huttrande i vinterjackor i hällande spöregn. Jag kommer ihåg studenter där alla de vackra klänningarna och stiliga kostymerna täcktes av regnjackor. Det har funnits somrar då jag inte en enda gång varit nere vid stranden för att bada – och då bor jag vid kusten.

Så regn och blåst och kyla är inte helt oväntat. Även om det i år varit lite mera av den varan. Men det är när jag minns detta som jag också minns de påföljande höstarna. Och vintrarna. Mina medmänniskor om kring mig; vänner, bekanta, elever och kollegor, var sjukare. Mycket mera infektionskänsliga. Ledsnare. Och tröttare. Höstens mörker och vinterns gråtjocka blev så mycket värre att stå ut med.

Så det är kanske inte den eventuellt inställda sommaren jag egentligen oroar mig för. Det är årstiderna som följer. Det är därför jag kallt konstaterar: jag önskar frälsning för människan, då hon inte är en björn som kan gå i ide och sova bort eländet.