Att undervisa

På engelska finns det ett mycket underhållande och roligt ordspråk: ”Those who can; do. Those who can’t; teach.” Visst är det underhållande? Lite sådär fnissigt, roligt. Underfundigt, sådär.

George Bernard Shaw skrev det i en av sina berömda dramer. Och herr Shaw – en brilliant författare, hade därmed skapat bevingade ord. Gott så! Men jag blir allt som oftast lite sorgsen när jag hör det skämtsamt upprepas. För jag funderar över hans kollisioner med undervisningen, kontemplerar kring det smärtsamma faktum att han förmodligen inte uppmuntrats av sina lärare. Och så blir jag lite ledsen å egna vägar. För jag älskar mitt yrke. Och jag är lärare. Och jag kan. Väldigt mycket.

Jag fylls av glädje varje gång någon av mina elever plötsligt har förstått något som vi kämpat med. När någon av mina elever ser de stora sammanhangen i livet, när de låter sig förundras över andra människors tankar och ord. När de kan inse samband och när de inte låter andra skapa deras sanningar, utan med kloka argument skapar sina egna.

Ni förstår; att undervisa är så mycket annat egentligen än matriser och kunskapskrav, prov och kompletteringar, omdömen och nationella prov. Det är den fantastiska ynnesten att ge någon orden att uttrycka nyanserna i ordmelodierna. Det är att ge någon makt att finna sanningar som egentligen dolts. Det är att ge någon verktygen till att gå striderna, kamperna i livet med känslan av att ha en chans.

Det är att undervisa! Att visa på Under. Och det är min stora glädje. Allt det andra får jag ta: att man ser ner på det jag gör, har en massa generella åsikter om det. För jag vet att det finns de lärare som bara visar under - under värdigheten. Istället för undervisar. Inkompetens känner inga yrkesgruppsgränser.

Men jag undervisar. Visar Under. Just för att jag kan.