Att tankekrocka

Det har varit magiska dagar. Fyllda med fasa. Och med renaste magi. Dagar med förlamande oro och förlösande lycka. Det är sådana dagar som tankar krockar. Som lämnar en utmattad och omtumlad.

Låt mig se om jag kan reda i dem, här i stearinljusens sken, med regnet hårt smattrande mot rutan. Klockan är alldeles snart midnatt och det är beckmörkt ute – inte alls juninattsljust. Det är killarnas första sommarlovdag som gått till ända; där uppe ligger L och sover efter en aktiv dag, medan B är hemma hos en kompis och lanar.

Denna vecka har äntligen bjudit på lite prov på sommarvärme. Så pass mycket att jag till och med tog på mig en klänning till bara ben på avslutningen för mina elever i åk 1 på gymnasiet. Och så blev det så kallt – bara på någon timme – att jag fick cykla hem och byta till långbyxor. Och sedan blev det varmt igen på studentdagen, bara för att på kvällen bli kyligt. Underligt. Mycket underligt.

På västkusten, i grannkommunen, misstänker man att en man i 60-årsåldern blivit mördad i sitt hem av två 13-åriga pojkar. En 17-årig flicka sms:ar sina föräldrar och återfinns flera dagar senare, död. Vi har tydligen ett prinsbröllop i landet och i Falkenberg, min vackra stad, genomför vi för andra året i rad, en PRIDE parad som bjuder på renaste magi. Jag är på studentfest för min fina ”extra-dotter” och uppträder tillsammans med fantastiska kollegor för våra studenter på skolan.

Det är tvära kast det där. Mycket intryck och möten. Mycket funderingar och tankar. Tankekrockar.

För när min son sjunger tillsammans med sina klasskompisar, i den vackra kyrkan, att ”flaggan vajar på sin stång”, när prästen, inför gymnasieeleverna, talar om tolerans och om att vi alla är människor, gråter man en skvätt av rörelse. När I, ”extra-dottern”, strålar som student, vet man att detta är ett ögonblick som hon aldrig kommer att glömma. När man tillbringar sju timmar på PRIDE 2015 i Falkenberg och möter kärlek och gemenskap, då tänker man saligt att det nog ändå finns hopp för oss människor.

Men så grumlas dessa känslor av kylan. De stillas ner av de bittra vindarna. Hatet som följer i de fruktansvärda dådens spår. Tanken på de förtvivlade föräldrarna, familjerna och vännerna. Vilket leder in tanken på alla de där andra som försvinner, dör och misshandlas – utan att det skrivs om dem. Vilket leder tanken till vår egen selektiva omsorgsmentalitet: vissa dåd tar vi in – andra blir aldrig lika personliga. Och detta leder till tankar om varför det är så? Kanske finns det ändå inte så mycket att hoppas på? När det gäller oss människor.

Och så har den sista av våra älskade ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-hjältar dött. Alltmedan tidningarna skriver om ett bröllop – som jag någonstans har varit med och betalat. Jag som verkligen avskyr Paradise Hotel!

Tankarna krockar i natt. Men PRIDE bär jag med mig! Tillsammans med allt det vackra!