Men
vad var det som hände? Hur gick det här till? Det var väl egentligen inte så
här det skulle vara? Kanske hade jag missat något; ett mail, ett utskick eller
ett telefonsamtal, som talade om att det var dags att ta sig en ordentlig titt?
Kanske hade jag helt enkelt hört, men inte lyssnat?
Det
var med raska steg – som vanligt – som jag småsprang över gatan i eftermiddags.
Jag skulle bara göra en sak; och då den där saken var på väg till en annan sak,
kunde jag nog också klämma in det där andra. Och då jag faktiskt hade tio
minuter till godo, skulle jag också hinna det där tredje. Och om jag skrev den
där fjärde grejen i bilen, skulle jag också hinna med att springa in med det
till den femte personen. Så kanske skulle jag inte bara göra en sak – utan
närmare en fem-sex… Eller sju.. Så eventuellt det var inte så konstigt att jag
liksom stannade i steget: hur i hela friden hade det där gått till?
Jag
stirrade på tanten i skyltfönstret som stirrade tillbaka på mig. En medelålders
tant, i en mycket oformlig, beige, lårlång jacka. En sådan där som försöker
vara ungdomlig, med luva på, men som bara medelålders tanter har, när de
försöker vara ”piffiga”. Hon hade mycket tajta – alltför tajta? – svarta byxor
och en gräslig, rosa, blommig, sladdertunika på sig och krönte det hela med
”gå-vänliga” svarta gympaskor.
Över
axeln bar hon en brun Fjällräven ryggsäck och det var ungefär där jag började ana
oråd. Min blick föll på hennes hår, och när jag såg hennes fåniga page, visste
jag att det var min egen spegelbild jag såg. När hände detta? När blev jag ett
ingenting?
Inte
rebellisk eller tuff. Inte cool eller annorlunda. Inte häftig eller intressant.
Bara otroligt medelålders tråkig och felklädd. Varför har ingen sagt något? Att
jag tappat min personlighet – den jag är? Att det liksom försvunnit? Jag
stängde munnen och försökte komma ihåg vart jag egentligen hade varit på väg.
Skulle inte jag göra en sak? Som egentligen var en sex, sju saker?
Jag
gick tillbaka till bilen och satte mig. Det tog ett bra tag innan jag kunde
samla mig. Att bli vän med det faktum att jag inte är vacker tog rätt många år
i tidig tonår. Men att bli vän med att jag är tråkig och intetsägande. Det
kommer att ta en livstid.
Väldigt bra skrivet om hur vi kvinnor (?) lyckas få mycket gjort. Men helt galet om dig själv. Kläderna vet jag inget om men du har en utstrålning, en värme, en förmåga att titta på den du talar med som gör dig intressant och fängslande - och alltså är du vacker.
SvaraRaderaLer lite, minns som om det var igår när en kollega sa -vad fin du är i lite kortare frisyr, du ser mycket yngre ut!
SvaraRaderaHallå jag är 35 tänkte jag hur gammal har jag sett ut?
Skrämmandenär man inte känner igen sig själv.