Att mötas

KakaobönanPia  undrade, för några inlägg sedan, om hur jag träffade min man. Och vad jag har för drömmar inför framtiden. En svårbesvarad fråga och en svår. Här följer mina svar. Så gott det går.

Min man, S. Hur ödet förde våra vägar samman? Ja, det kan man faktiskt undra. Och ödet måste ha inverkat. Ty det var inte alls givet att just vi skulle bli vi. Olika nationaliteter. Olika religioner. Ett krig i modern tid. En flykt. Två människor. Unga. Knappt 20 år.

S vill inte vara en karaktär på min blogg. Det får jag respektera. Han är i övrigt också restriktiv med att öppna sig. En otroligt bra pappa. Mina föräldrar tycker mycket om honom. På hans arbete är han omtyckt och effektiv. Men han är helst hemma. Med pojkarna. Och inte på min blogg.

Första gången jag lade märke till honom var på stans populära hambugerbar; Burger Inn. Ett stort gäng killar satt vid ett bord och förde en massa testosteronoväsen. Vid bordet satt en enda tjej. Jag tyckte de behandlade tjejen otrevligt, tyckte mig förstå att de skrattade åt henne bakom ryggen på henne och att de pratade illa om henne på ett språk hon inte förstod. Hon satt bara och log lyckligt. Jag vände bort huvudet i avsmak. Tills jag hörde en annan röst.

S hade närmat sig bordet med hans kompisar. Högt sa han, på engelska, att man skulle tala ett språk alla vid bordet förstod. De andra tystnade tvärt. Så tog han fram ett paket cigaretter och bjöd tjejen den första. Men utan något utmanande, provocerande leende. Han satte exempel och efter det talade de engelska så att också tjejen kunde vara delaktig. Ingen sa emot S. DET imponerade stort på mig.

Då förstod jag att han verkligen inte var som andra. Han behandlade alla med samma respekt. Och utan några snuskiga baktankar. Det var första gången jag såg honom. Ett halvår senare var vi ett par. Ett och ett halvt år senare var vi gifta. Och har så varit i snart 18 år. Jag respekterar honom fortfarande djupt. Precis som han respekterar mig.

Så. Mina drömmar för framtiden? Helt ärligt? Ja, förutom det uppenbara: att jag vill att mina pojkar skall få bli lyckliga vuxna och att jag önskar fred på jorden och sann demokrati till alla, så har jag lite andra tankar. Funderingar kring vad jag skulle vilja göra. Jag vill arbeta med ungdomar. Kanske som pedagog, men också som en slags ledsagare i livet. Jag skulle vilja föreläsa om att finna den bästa versionen av sig själv och vara den trogen. Föreläsa om ordets makt, om hur viktigt det är att inse att vi alla existerar i olika sammanhang och inte på små isolerade öar.

Jag skulle kunna prata om retorik. Om vikten av demokrati. Solidaritet. Och så skulle jag vilja skriva. Och skriva. Och bli läst. Och få debattera. Och nå ut. Få omfamna så många som möjligt med tanken om att jag duger. Om att min sanning är lika mycket värd som din. Om respekt. Om att inte tystna. Om att fortsätta kämpa. Om att man inte är ensam.

Hur jag skulle kunna få ihop allt detta? Inte en endaste aning. Alls. Men jag vet att jag är bra på detta. Att jag skulle kunna stå upp, helt ärligt och rakryggat och göra just detta. Om jag finge drömma. Och önska. Inför framtiden.

Sov gott alla, denna första november.