Nej. Jag säger inget. Tiger still. Ty hellre lyss
jag till allt som sägs runtomkring mig. Allt det uttalade. Och outtalade. För
allt har ett språk. En berättelse. Och där jag sitter nu har jag inget bättre
för mig än att lyssna.
Snett framför mig sitter två män och en kvinna. Den
ene mannen med ryggen mot mig. De talar högt och engagerat med varandra. Eller
nej, mannen med ryggen mot mig berättar engagerat något, de andra bägge
lyssnar. Han har en dyrare, kritstrecksrandig kavaj på sig. Figursydd. En
ungdomlig vinterjacka i militärgrönt från Levi’s slarvigt slängd över stolsryggen.
Smala mörkblåa jeans i något dyrare märke. De talar på serbiska och jag
anstränger mig att inte lyssna på orden. Jag vill inte höra de utsagda. Vill
lyssna till det outtalade.
Kvinnan har håret samlat i tofs. En figursydd
tunika från Odd Molly’s senaste kollektion. Botoxbehandlad panna med stramt
noppade och målade ögonbryn. Den andre mannen ser jag inte så mycket av. Mannen
med ryggen mot mig skymmer honom. Tre viktiga personer. Som tar plats. Äger
rätten att få låta. Och som inte ber om ursäkt för det. Som lite höjt sig från
oss andra. Som verkar vara på väg någon annanstans. En utställning? Finare
middag fram mot kvällen? En jazzkonsert?
Ett bord från dem sitter 18 år. Och kompis. Hör
hennes röst högt över de andras på caféet. ”Jaaaaaaaa, guuuuuuummmaaaaaannn.
Vad TREEEEEEVLIGT det låter. Verkligen. Assååå, jag mååååååste jue troooooo
dig”. Automatiskt åker hennes huvud på sned, när hon säger det. Och omedvetet
speglar jag henne och lutar även på mitt huvud. Så otroligt ounika alla dessa
små själar är. Inte en enda som sticker ut. Alla stöpta efter samma mönster:
Låååååååångt, plattat hår i mittbena. Ljust eller mörkt, det spelar mindre
roll. Orangebruna i ansiktet av BUS, ögonbrynen hårt noppade. Sotiga, tungt
sminkade ögon (fast det skall se naturligt ut!!!!). Tights eller tighta byxor,
långt linne, stor, pösig t-shirt/kofta/tröja ovanpå. Frenchnails, gärna en
piercing, tandsmycke och en diskret tatuering.
Hur känns det månntro? Att inte våga sticka ut? Att
vara så konform? Och hur ser de ändå skillnaden på varandra? För hon med rösten
är betydligt mera populär en kompisen bredvid henne. Trots att hon egentligen
är glosögd och har stripigt, risigt hår. Hon sitter nämligen som på en liten
tron, med olika undersåtar som kommer fram till henne med jämna mellanrum och
ödmjukt lämnar fram små meddelanden. Som för det mesta mottas med ett:
”Guuuuuuuuummmmaaaan, det finns tyväääääär inte plats för dig idag. Men jag hör
av mig. Ok? Puss, puss”. De måste se något jag inte ser. Höra något jag inte hör.
Men jag tiger still. Är tyst. Betraktar bara. Som
en objuden gäst i deras verklighet. Jag förundras och funderar. Mellan
klunkarna av mitt kaffe. Ser att de likaså tittar på mig. Och att de förvånas
av att jag inte vänder bort blicken när de ser på mig. Jag ler. Kostar på mig
det. För jag behöver inte känna mig förmer än andra, eller mindre. Behöver inte
sjunka in i konformitetens behagliga skydd. Jag sticker ut. Sitter leendes och
fikar. Helt ensam. Utan skydd av tidning eller dator. IPad eller telefon. Och
ler. Förmodligen tror de att jag är galen.
Trevlig kväll!
Åhh, älskar att sitta och lyssna, studera, fundera! Det är en av anledningarna att jag så gärna köar, vart de än må vara, i köer finns oxå utrymme att iaktta och filosofera över människors likhet och olikhet, unikhet och ounikhet. Vilka tar plats, vilka gömmer sig, vad ger status och vad ses som mindre värt. Och att sitta själv och fika kan vara värsta stigmat, fast det egentligen är ett tecken på storhet!
SvaraRaderaEn gång för många herrans år sedan hade jag en pojkvän en sommar. Han kunde sitta efter frukosten och titta ut genom fönstret och fundera ut historier över människor han såg nere på gården. Helt galna och tokiga berättelser ..jag tyckte han var konstig..och det tog slut efter sommaren. Efter några år fick jag höra att han blev tillsammans med en psykolog...tur för honom tänkte ja ;-)
SvaraRaderaAtt betrakta, fundera, tänka och lyssna..tänk vad mycket Vi kan göra och få höra när inte andra tänker egentligen på vad dom säger...vi är som en fluga som suger åt sig och får en del utav små bitar av folks olika liv...Ha en fortsatt bra helg Bästa M på Bästkusten och Du Det kommer att gå jättebra och börja jobba igen ska Du se. Många kramar Mia
Ja, tack och pris att man inte är 18 igen. Vilken mardröm. Och tack och pris att jag gick i en humanistklass där man fick vara sig själv. Jag minns dock att vi betraktade de näst intill klonade tjejerna i grannklassen med visst hån och löje. Ibland blir det icke-normativa det normativa och då blir det fel ändå. :-)
SvaraRaderaDu är helt klart bäst och så cool!
SvaraRaderaIbland kan jag vara som den där 18-åringen. Pratar högt och låtsas att jag har något att säga. Det är kul att växla personlighet ibland, haha
Saknar dig. Men är övertygad du använder din tid till det som är gott!! Kram
SvaraRadera