Att återvinna

”Mitt liv är ett destillat av mina minnen” - smaka på det uttrycket. Så vackert. Så ödesmättat. Uttrycket fastnade hos mig för en bra räcka år sedan. Det har stannat kvar hos mig och fascinerat mig. Jag har sakta lyssnat på dess klang och försökt att till fullo förstå dess innebörd. Och till sist förstod jag. På mitt sätt.

Mitt liv är mina minnen. Det jag kommer ihåg och det jag kan förnimma och plocka fram. I bild, i dofter, i olika ljud. Men en sak som sedan dess slagit mig är att mina minnen är enbart baserade på mina sanningar. Och mina sanningar är bara sanna för mig. Ingen annan. Bara mig.

När det för första gången slog mig fullt ut, blev jag nästan förorättad. Lite rädd också. Vi satt och jämförde barndomsminnen och det som jag så klart kom ihåg och kunde beskriva in i minsta detalj gjorde de andra lite villrådiga. Så hade inte de kommit ihåg det. Visst, fragment av det stämde. Men inte allt.

De mindes i sin tur annat. Först kände jag mig lite bestulen på mitt minne. Propsade på att det jag mindes var 'sannast'... Under kvällens lopp lade vi ett minnespussel och jag insåg någonstans att ingen av oss mindes fel. Alls. Vi mindes bara olika delar och på olika sätt. För vi är olika. Existerar i olika sammanhang. Tycker olika saker är viktiga. Därför är saker och ting olika viktiga att komma ihåg. Så min sanning är inte mindre sann än din och din sanning är lika sann som min. Fast olik.

Sedan dess har jag uppriktigt varit fascinerad av människors sanningar och jag har börjat lyssna mer och mer. Alla historier har flera sanningar. Allt i historien har flera sanningar. Och ingen sanning är mer sann än den andra. I alla fall inte upplevelsen av sanningen. Man måste bara vara nyfiken på bakgrunden till receptionen av just den sanningen. Sätta den i en kontext, i ett sammanhang. Fascinerade. Och lärorikt.

Ha en underbar måndagsnatt!!