Att musikutmanas XXVI

Denna fullmånenatt. Denna oknyttsnatt. Tydligen är det någon form av supermåne i natt. Om detta har det nog sagts nog allaredan. Skrivits spaltmeter. Sittande på min divan, i tryggheten bland de mina, leker jag med tanken på allt oknytt som rör sig där ute. Alla de väsen som plötsligt störs i sin nattro. Alla de själar som av oro över att bli sedda denna ljusa natt, skyndar sig bort ur mitt synfält, precis i kanten av skuggan.

Det är en natt när jag vet att jag inte kommer att sova. Jag välsignar det faktum att det är en ledig dag i morgon – att jag då kan ta igen det jag inte får vilat i natt. Mitt logiska sinne förhindrar mig från att tro att fullmånen spelar någon roll. Men det är inte logiken som sjunger högst inom mig en sådan här natt. Det är något annat. Som hummar, vaknar och försiktigt kikar fram. Hade jag varit i mitt tango-mode hade jag hänfallit åt allehanda djupa funderingar, men jag är inte där i kväll. Ikväll är jag nyfiken och glad. Lite förväntansfull. Så. Jag välkomnar denna natt. Ser den som ett äventyr.

Vi börjar nu närma oss ett slut på musikutmaningen. Bara fyra utmaningar till. Jag tackar er alla som stannat kvar, som inte tröttnat på mig. Tack skall ni ha! Kvällens utmaning är av den vemodiga sorten. Låt du spelar när ett förhållande tagit slut. Förmodligen hade det egentligen blivit någon ungersk ballad eller något med Fergal Sharkey, men då detta skall gå i ESCs-tecken väljer jag följande:

Patricia Kaas för Frankrike 2009 med ”Et s'il fallait le faire” Melodin får min själ att snyfta. Lyssna.

Ha en underbar lördagskväll!!