Att vara en andra klassens medborgare

Det finns olika grader i helvetet. Olika nivåer. Dante hade visst sju. Hur verkligheten ser ut kan jag bara oroat ana. Det finns helveten på jorden och så finns det helveten. Det finns länder och riken där ursprunget avgör människans värde. Dens religiösa tillhörighet. Om man råkar vara född man eller kvinna. Hetro- eller homosexuell, med eller utan någon funktionsnedsättning. Då är man värd olika mycket. Till och med inför domstolar. Kanske till och med inför gud. Det är en sorts helvete. En sorts avgrundsbegränsning som man är född att leva med. Oavsett.

Andra tider och krig har försökt slå mynt av detta. I vetenskapens namn. I rasbiologins namn. Man har hävdat att vissa är mer värda – långt mer värda – än andra. På grund av ett inbillat mått på någon vinkel i ansiktet. Man har gått så långt att det torde ha lett till inavel i sista änden. Ty bara EN sorts människor skulle få fortplanta sig. De andra skulle hållas vid liv länge nog att arbeta ihjäl sig till förmån för Herrefolket. Sedan skulle de gasas ihjäl. Och detta var inte bara en mardrömslik utopi i en psykopats hårt förvridna hjärna – ingen isolerad händelse – detta händer fortfarande. I andra riken. I annan skala. Just nu.

Men. Det var inte den djupaste graden av helvetet jag tänkte besöka ikväll. Inte den lägsta nivån. Jag håller mig vid randen av tratten ner till underjorden. Dinglandes lite nonchalant och avmätt med benen. Ty jag har den enorma förmånen att jag just i detta nu inte behöver bekymra mig om att bli klassad som en mindre värd människa. Som en andra klassens medborgare. Inte på det oroväckande, alarmerande viset. Nej. Jag är en andra klassens människa enligt ett annat, mindre belagt, sätt att se på saker och ting: jag är en obotlig kvälls- och natt människa.

Jag fungerar som allra bäst mellan 23.00 och 01.00. Är mest effektiv då. Får gjort otroligt mycket. Det är då jag tänker de djupaste tankar, då jag filosoferar, landar, sorterar, planerar, strukturerar och trivs bäst. I alla lägen. Jag somnar aldrig innan 01.00. Tro mig. Jag har prövat alla fåniga, välmenta råd. Jag har varit uppe två dygn i sträck, varit jetlaggad – inget har gjort mig tillräckligt trött för att somna innan midnatt. Jag har haft ett öronbarn, varit sjuk själv, kört genom hela Europa i ett sträck. Jag blir inte trött innan. Punkt.

Då jag är en kvällsmänniska är jag en andra klassens medborgare. Enligt alla dagstidningar. Veckotidningar. Hälsogurus. Tandläkare. Med mera. Med mera. För:

• Man mår bäst om man tränar på morgonen!! Det är MEST EFFEKTIVT innan frukost!!! (Om man somnar klockan 01.00 orkar man INTE upp klockan 05.00 för att gå en entimmes promenad/löprunda!!)
• Det är helt värdelöst – egentligen – att träna sent på kvällen!! (Jag trodde det var bra att TRÄNA och röra sig. Punkt?)
• Man får inte äta efter klockan 18.00 på kvällen!! Näst intill förbjudet. Särskilt för fetknoppar som jag. (Ursäkta mig – vid den tiden håller jag eftermiddag. Jag kör hårda träningspass vid klockan 10, och jag får inte äta??)
• Man måste sova minst 8 timmar för att fungera väl. (Tro mig, jag hade utan problem kunnat sova till halv 10 på förmiddagen – OM DET ANSÅGS OK och var förenligt med mitt arbete)

Och tro mig – det forsätter på samma vis. Överallt. Alltid. Att vi äter frukost vid 10 på lediga mornar ses inte med blida ögon av samhället. Då skall man redan för längesedan vara ute på någon aktivitet med sina barn. Helst. Suck.

Jag får väl inse faktum. Jag kommer bara få 4-5 timmars sömn per natt resten av mitt vuxna liv. Jag förblir väl lite flobbigt fet och mina barn kommer att få växa upp med HELT fel vanor när jag ger dem frukost vid 10 på mornarna. Jag är förtappad. En B-människa. På randen till helvetets gap. Så får det väl bli. I denna värld av I-landsproblem.

Ha en god natt!