Sörja. Leva. Längta. För visst
klarar man att leva i vardagen? Göra allt det där man brukar?
Andas, föra kaffemuggen mot läpparna, borsta tänderna, tvätta av
sig sminket. Ser man på det utifrån så fortgår livet. Rutinerna
finns där. Man rör fortfarande på sig. Utanpå.
För ibland drabbar saknaden en. Bara
helt plötsligt sådär. Sinnena fångar upp en melodi i livets brus.
Ett doftminne, en förnimmelse av en smekning. Och så står man där.
Naken och avklädd – utan den skyddande huden. Förstelnad mitt i
en rörelse. Och då inser man att inte ens rutinerna är rutiner
längre. Att vardagen inte är vardagen längre. Ty trots att
utsikten ut mot gatan är densamma, är ingenting detsamma mer.
Någonsin.
Jag drar efter andan. Känner den
fysiska gastkramande saknaden. Längtan. Sorgen. Jag har lärt mig
att ta emot den. Att inte tvinga den tillbaka. Att inte förneka den.
För den måste jag förhålla mig till – resten av livet. Precis
som jag förhåller mig till min arm. Min hand och mina ben. Den är
en del av mig, vare sig jag vill eller inte. Och jag ville helst
inte. Då. Innan.
Nu accepterar jag hela mig. Med saknad,
sorg och längtan. Alla delar. Trots att denna vemodiga tango-mode
rasar inom mig. Jag har nu lärt mig att vänta ut den, omfamna den.
Gråta, och kanske ibland också, skrika ut min smärta. För det
påminner mig. Medvetandegör mig. Ger mig anledningar att fortsätta
vidare. Orka ännu en lång tid. För dig, det, mig.
Ursäkta mig – ikväll är Ego
hudlös.
Fina vackra du! Kommer på mig själv med att torka bort tårarna och blinka snabbt några gånger. Trycka tillbaka. Ignorera. Vägra.
SvaraRaderaKram! <3
Tack för orden, precis så känns det nu... 34 tim kvar till hans begravning...
SvaraRaderaJag vet inte hur jag ska orka den dagen el andra dagar..
Kram o go'natt!!
Stor varm kram!
SvaraRaderaHar läst ikapp lite inne hos dig nu och som vanligt när jag läser dina texter ryser jag lite. Blir eftertänksam. Njuter. Dina ord fångar mig alltid!
SvaraRaderaAntar att det är barnens pappa som firades med 20-tals fest. Den äldsta sonen och S är så lika! Grattis i efterskott!
Var rädd om dig! // Kram Pia
Det är inte lätt att ta emot och låta dörren till smärtans och sorgens rum stå öppen. Kram på dig.
SvaraRaderaVackert som vanligt och med stor igenkänning. Jag känner så där ofta ofta.En sång på radion, en doft, en gata som jag gick på "då." Men du väcker oxå nyfikenhet, för jag vill förstå... vad menar du bakom orden, vad betyder dom för dej? Vad är din saknad?
SvaraRaderaDu är en sspännande och härlig människa. Kram
Jag skickar ett extra hudlager med hjälp av vit magi... Är lite hudlös jag med, eftersom det brakat rejält på jobbet den här veckan. Det har inte drabbat mig direkt, men en kollega är riktigt illa därann. Eftersom jag själv råkade ut för något liknande tas jag tillbaka till den känsla jag hade då. Lite tangomode för mig med...
SvaraRaderaJa, precis så är det ibland, ens skyddande hölje är plötsligt borta. Och man är sårbar. Igen. På grund av en doft, en speciell blomma, en gammal möbel.
SvaraRaderaKram
Vad fint. Kram <3
SvaraRaderaSom alltid tror jag du sätter ord på vad alla känner emellanåt, vilken fin och stark blogg du skrivit, går rakt in i hjärtat! Hudlös = totalt emellanåt och för mig infinner sig denna hudlöshet och sårbarhet oftast i tankarna med barnen... att finnas, leva, orka, vara i god form för att skydda dem och mina medmänniskor. Stor kram
SvaraRaderaVackert. Just så.
SvaraRaderaTUSEN kramar till underbara dig! <3
SvaraRadera