Att gå in i tango-mode

Sörja. Leva. Längta. För visst klarar man att leva i vardagen? Göra allt det där man brukar? Andas, föra kaffemuggen mot läpparna, borsta tänderna, tvätta av sig sminket. Ser man på det utifrån så fortgår livet. Rutinerna finns där. Man rör fortfarande på sig. Utanpå.

För ibland drabbar saknaden en. Bara helt plötsligt sådär. Sinnena fångar upp en melodi i livets brus. Ett doftminne, en förnimmelse av en smekning. Och så står man där. Naken och avklädd – utan den skyddande huden. Förstelnad mitt i en rörelse. Och då inser man att inte ens rutinerna är rutiner längre. Att vardagen inte är vardagen längre. Ty trots att utsikten ut mot gatan är densamma, är ingenting detsamma mer. Någonsin.

Jag drar efter andan. Känner den fysiska gastkramande saknaden. Längtan. Sorgen. Jag har lärt mig att ta emot den. Att inte tvinga den tillbaka. Att inte förneka den. För den måste jag förhålla mig till – resten av livet. Precis som jag förhåller mig till min arm. Min hand och mina ben. Den är en del av mig, vare sig jag vill eller inte. Och jag ville helst inte. Då. Innan.

Nu accepterar jag hela mig. Med saknad, sorg och längtan. Alla delar. Trots att denna vemodiga tango-mode rasar inom mig. Jag har nu lärt mig att vänta ut den, omfamna den. Gråta, och kanske ibland också, skrika ut min smärta. För det påminner mig. Medvetandegör mig. Ger mig anledningar att fortsätta vidare. Orka ännu en lång tid. För dig, det, mig.

Ursäkta mig – ikväll är Ego hudlös.