Att dansa i månens sken

Tankar som rör sig i en virvlande dans. Månen ångar på sin himmel. Kunde jag, skulle jag följa i trans – försvinna i stjärnornas vimmel. Lutar så huvudet lite på sned – viskar försiktigt mot månen: snälla skimmer, kom ta mig med! Låt mig lämna de kroppsliga lånen. Ty, däruppe verkar allt välsignat och lätt – helt och hållet förklarat. Kanske finge jag veta att fullkomligträtt – är en hemlighet månen bevarat.

Jo, det var nog lite så i natt. Trollbunden satt jag och kikade på månen. Försjönk i eoner av tankar. Lät mitt jag bli en del av det underliga dagsnattljuset. Det var ett perfekt ljus för att passa på att möta alla mina nära och kära som befinner sig bortom det. Ljuset. Jag strök min farmors knotiga virkningsfingrar, mötte min mormors blick över tvättbaljan. Jag lyssnade till min morfars vackra röst när vi tillsammans bad aftonbönen. I folkdansens virvlar hörde min farfars stolta stämma.

Jag mötte alla dem, vars händer jag hållit när deras egna ögon inte längre orkade se, alla dem som visste att jag vakade över deras barn, nu när de själva var borta. Jag hörde en vissling till hälsning från en ingift farbror. Såg hur han log. Jag såg dem i ögonen, de som jag inte kunnat rädda. Dem, vars inre glöd redan slocknat innan de träffat mig.

Jag såg annat också. Som kanske borde ha skrämt mig. Fyllt mig med ångest. Hörde ljud. Som kanske skulle ha fått mitt blod att isa. Men det rörde inte mig. Alls. För jag var omsluten av ett ljus. En kraft. Denna underliga natt. Och allt jag hörde och såg fyllde mig med lugn. Med ro. Med stjärnljus.

Var jag vaken? Drömde jag? Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag upplevde det. Och att jag somnade med ett leende på läpparna fram på morgonen, fullkomligt nöjd med att inte veta.

Sov gott alla!!