Att lyssna till klockor

Den sämre sortens klockor. De som bär med sig meddelanden om fara. Om ondska. De som klämtade i städerna när man upptäckte brand, de som ljöd genom gatorna när man siktat fienden. De som dovt bar med sig de sörjandes gråt upp till änglarna. Trots att deras uppgift var att bära budet om olyckor, ordlös gråt och krig, lovade de skydd. De köpte tid – varnade. Lovade en återförening på andra sidan ljuset. Därför var de också det aldrig sinande hoppets klockor.

Varningens klocka. Är mera olycksbådande. Den bär med sig förebud om en dyster framtid. Om stora offer som kommer att behövas. Ack, vad jag önskar att jag hade förmågan att redan på avstånd höra den klockan!! Inte bara helt plötsligt rycka till och förskräckt slå handen för öronen när den klämtande dånar rätt upp i ansiktet! Där och då, inser jag att jag ställs inför ett färdigt faktum. Det finns inte längre några val. Inga kanskejomeneventuelltsenare.

Jag TROR att jag kan vara på gränsen till lite trött. En aningens aning sådär. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag har ett minne som jag stoltserar med. I alla lägen. Men. Följande två saker visar på att det börjar svika mig: L skulle på kalas i helgen. Som den heltidsarbetande mamma man nu är har man stenkoll på ALL tid. För att jämka alla måsten, träningar, tid att läsa högt, läxor, trädgård, matlagning, mys, matcher, sammandrag mm mm. Jag planera ofta in VARJE minut. Och passar på att göra något i farten med liksom – plockar in i skåp, torkar av damm, rättar till speglar, fyller på toapapper.. Jag lyckas nog klämma in en hel del på dygnets timmar.

Helgerna är välplanerade. För att hinna med allt som man inte annars hinner. Det spontana ni vet. Det där lilla extra. Jo tack. För att göra en lång historia kort skjutsade jag L till ett kalas en dag för sent!! Stod utanför huset innan 10 på förmiddagen och ingen var hemma!! En halv sekund tog det innan jag insåg vad jag gjort. En halv vecka har det tagit mig att förlåta mig själv. Jag som aldrig glömmer!!!

Men detta var en engångsföreteelse. Intalade jag mig. Till idag. Ty, min arbetskalender är HELT borta. Den med elevernas prov- och förhörsresultat. ALLA resultat. Den är borta. JAG TAPPAR ALDRIG BORT NÅGONTING!! NÅGONSIN!! Tills idag. Varningsklockorna dånar i mina öron. Det fortplantar sig genom hela kroppen. Undrar om jag kommer att lyssna?? Undrar just vad de vill säga? Va'?? Jag hör nog inte riktigt än.. För jag måste bara bli färdig med en sak... Innan jag hinner..

Ha en fin onsdagskväll!!