Att baxna

En enkel förklaring till bortavaron. Inget stort som drabbat Ergo i i-land. Utan ett typiskt ickeproblem som tillmäts enorma, oförtjänta, proportioner. Nätet har legat nere sedan fredag eftermiddag. Uppenbarligen har vårt trådlösa nätverk lagt av. Eller rättare sagt, routern eller modemet, är sönder.

Upptäcktes sen fredagseftermiddag och föranledde en förbluffande konversation med den sparsamt existerande supporten. Jag baxnade. Ärligt talat. För i kundservicens heliga land Sverige, där uttrycket ”kunden har alltid rätt” myntades, blåser en ny vind. Förändringen tid är här. Tydligen. Här nedanför återger jag en mailkonversation jag hade.

> -----Konversationshistorik-----

>

> Den 2013-04-26 19:15 skrev du:

> Hej!

>

> Strax efter 19.00 ikväll kopplades vårt internet och telefon bort. Vi har ett trådlöst nätverk och bredbandstelefoni, så nu är vi helt handikappade. Alla sladdar är rätt kopplade och hela. De fungerar. Telefonen är kopplad till huvudjacket och vi har dragit ur sladdar och åter anslutit... Varför finns ingenhjälp att få? Känner oss oroliga för att det inte fungerar.

>

> Vårt kundnummer är XXXXXX, Monika Breti i Falkenberg.. Detta meddelande skickas från en iPad som är kopplad till nät med en annan leverantör då den är en "arbetsiPad"

> Vi skulle vara tacksamma för hjälp!! Synd att ni inte har en bättre support..

>

> Vänligen

>

> From: adslticket@uvtc.net

> To: monikabreti@hotmail.com

>

> Hej,

>

> Vi håller på att kolla med tekniker på station hur eran trafik går, när vi fått svar där så kommer vi ha mer information

> av vad det är för typ av fel det rör sig om. I samband med detta kommer vi kontakta er för eventuell felsökning.

>

> Ni kommer få hjälp med detta, men ni stärker inte era aktier att få hjälp snabbare genom att nedvärdera de personerna som ska hjälpa er, bara ett tips.

>

> Med vänlig hälsning,

> Sebastian F

>

> Kundtjänst & Teknisk Support

> Universal Telecom

>Hej,

>Aj då! Inser att det inte är så enkelt med hur det skrivna ordet tas emot. Kritiken gällde definitivt inte de enskilda teknikerna eller kundtjänstarbetarna - vi har alltid blivit väl bemötta då vi ringt. Och dessutom alltid fått hjälp. 

>

>Kritiken handlade mera om tiderna för den tekniska supporten. Med "bättre" menades "mer tillgänglig". Borde absolut ha skrivit så. Precis som jag nu förstår att meningen "varför finns ingen hjälp att få?" faktiskt hade en tråkig ton när det egentligen handlade om att chattfunktionen på er hemsida låg nere och FAQ inte gav ytterligare "råd". Där ber jag om ursäkt. 

>

>Sedan inser jag naturligtvis att ni internt känner er irriterade på kunder som har en tråkig attityd. Så är det inom alla branscher och man har all rätt att internt faktiskt få klaga och gnälla till sina kollegor. Absolut! *ler* Men. Som någon med nära kontakt med en regionalförvaltnings upphandlingsenhet av, bland annat teletjänster och nätverk, kan jag bara säga att jag hade, som eventuell kund, blivit en aning olustig inför att faktiskt få "på pränt" att ett företag ser så på sina kunder. Kanske hade man kunnat fråga kunden vad som menades med antydningen i mailet? Frågat om det var en antydan om något? Eller beklagat att kunden känt sig så missnöjd att man behövt vara spydig och därmed visat att man inte uppskattade det skrivna..

>

>Jag tackar för ert snabba svar dock och idag har jag varit i kontakt, muntligen, med er kundsupport. Dessvärre verkar det vara modemet det är fel på, om det inte är något hos Telia som ställt till det. Enligt supporten skulle ni höra av er på måndag. 

>

>Önskar en trevlig helg!

Vänligen

Monika Breti 

>
>

Ja ni ser. Tydligen var jag VÄLDIGT otrevlig i mitt första mail. Och naturligtvis beklagar jag ärligt om jag orsakat någon magont över natten. Men. Jag har i mitt yrke många gånger blivit kallad idiot, hora, helt djävla inkompetent, men TROTS detta har jag varit tvungen att behålla mitt lugn. Att möta någon elev, förälder, anhörig, kommunmedborgare med liknande tillmälen och/eller en sårad inställning har aldrig varit aktuell. Man får stöd i samtal med kollegor senare. I ett stängt rum. Så går man vidare. Utan att ens tänka tanken på att ”straffa” den som gått till ”angrepp".

Ack, förändringens vind blåser alltså. Även på denna i-landsnivå. Alltså är det bara att anpassa sig. Och bli lika otrevlig tillbaka. Kanske. Om man kan. När man slutat baxna.

Sov gott

PS: Fortfarande utan nät - inläggen publicerades sittande på en parkering utanför mitt jobb med min arbetslaptop i knät.. Jösses, vilken civil olydnad!

Att tänka förbjudna tankar

För så var det hänt. Att jag, stående mitt i en hektisk och varm kassakö en löningsfredag, plötsligt tänkte förbjudna tankar. Och innan jag chockad hann stoppa dem vältrade jag mig i dem, och drog ihop mitt ansikte i snipig överlägsenhet. Omtumlad slätade jag ut mina ansiktsdrag och insåg, till min fasa, att jag sturskt fortsatte att hålla fast vid den förbjudna tanken.

Vad var det då denna människa tänkte? Vad var det, denna alltidsåinkännandeempatisktstyrda människa, tankemässigt hävde ur sig? Hur såg hennes övertramp ut? Jo, så här var det. Mina ögon fastnade på en tabloidlöpsedel. Om det var ”Se och Hör” eller något annat lika avancerat, kommer jag inte ihåg. Men upprörda bokstäver spottade ut orden om Victoria Beckhams senaste skönhetsoperation: ”Beckham i tårar – gör allt för att dölja en misslyckad operation”. Och jag tänkte: DET SKITER VÄL JAG I!!! RÄTT ÅT HENNE! VAD FASEN KAN HON INTE VARA NÖJD MED DET HON HAR? FY; VAD PATETISK!!!

Bara sådär dömde jag en annan människa. Utan att, som jag alltid annars gör, slå det ifrån mig som en löjlig rubrik en desperat journalist tvingats skapa. Eller fundera över hur den utpekade människan mår om hon/han hade läst all skit som skrivs om dem. Inte en enda gång tänkte jag något sådant. Jag bara öste ur mig mina fördömande tankar. Och till min stora förvåning kändes det så otroligt befriande.

Att ösa ur mig förbjudna tankar. Att inte ta någon som helst empatisk hänsyn. Att inte bry mig om falskt eller sant, riktigt eller oriktigt. Utan bara tycka riktigt illa om. Skakande. Och nyttigt. För nu förstår jag hur delar av mänskligheten fungerar. När de läser löpsedlar, artiklar. Utan att tänka. En extra gång.

Sov gott

Att inte komma överens - "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt

Mjooo, så är det. Faktiskt. Trots att jag försökt och försökt. Tagit på mig olika glasögon, som det så vackert heter. Så har det inte gått. Jag syftar på bloggdala-bokklubbens senaste bok ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. Som jag inte kunde förmå mig att läsa färdigt. Trots idoga försök.

Boken är skriven av Sveriges ”enda” romanceförfattare, som Ahrnstedt själv kallar sig i sin egen blogg. Och genrebeskrivningen är helt korrekt. Däremot blir jag mäkta irriterad när den ibland nämns i samma andetag som man talar om klassiska romaner som Austens och Brontës böcker. För den är långt ifrån som dem. För att vara rättvis mot Ahrnstedt, så är det inte hon själv som jämför sig med dessa författare.

Jag har otroligt svårt för denna genre. De stereotypa personerna, klyschorna och det moderna språket i en äldre miljö. Den rebelliska, fattiga flickan, som naturligtvis är underskön och den starke, tyste, missförstådde mannen av börd. Varför kan inte den kvinnliga huvudpersonen vara alldaglig i sitt utseende? Och varför måste mannen var tungsint? Och alla dessa fånig och tramsiga missförstånd. Jösses. Om man nu är så otroligt intelligent som kvinna som Beatrice tecknas att vara, varför kan man inte höja sig över förtal, skvaller och kanske ta reda på hur det förhåller sig?

Nej. Trots att jag under hela min ungdom faktiskt älskade denna typ av böcker, alla Allersromanerna, Sigge Starks böcker om missförstånd, onda och goda och sex och lust, och trots att jag lusläste hela Sagan om Isfolketserien, klarar jag inte att läsa denna typ av böcker mera.

Kanske säger det mer om mig? Att jag sätter mig på mina höga hästar? Att jag inbillar mig att jag är förmer? Nej, så känner jag verkligen inte. Det finns säkert många som kan ta sig till denna typ av böcker. Som tycker om att drömma sig bort. Men jag fixar dem inte. Trots att Ahrnstedts språk inte är dåligt. Bara banalt.

Alltså. Jag vet inte hur boken slutar. Mer än att Ahrnstedt själv skriver att hon följer alla ”romancebok-reglerna” så jag antar att det är ett lyckligt slut. Jag kan inte recensera den rättvist – för att jag inte har läst den helt. Men. Jag fixar inte det. Jag kommer inte överens. 

Att stå pall

Fortsätt le. Möt de andras blickar. Vad du än gör - väj inte undan med blicken. Var stadig på handen. Rak i ryggen. Det här har du varit igenom flera gånger. Många gånger. Du känner till rutinerna. De olika faserna. Det sitter nog i ryggmärgen. Det som smärtar gör bara ont ett tag. De djupare såren får du slicka senare. I din ensamhet. Gömd för deras blickar.

7år hade redan lärt sig. För längesedan. När skuggan nådde fram och sänkte sig över dem, hade hon redan stålsatt sig. Hon var beredd. Det började alltid med patetiskt pladder. Om allt och inget. Röster som höjdes. Det bankades i bänkar. Krossades glas. Kördes nävar genom dörrar. Duckade man, eller ryggade bakåt blev det värre.

Så hon stod kvar. Rak i ryggen. Lärde sig att inte sänka blicken. Att inte darra på handen. Att svara på tilltal. Även de gånger de spottades i ansiktet på henne. När slagen kom stod hon upp. Hon lärde sig att inte föra upp handen mot stället slaget träffat. Att inte reagera. Knappt att dra efter andan.

Det hjälpte henne nu. 40år kunde huka sig mentalt, utan att det syntes på henne. Hon visste att när det var på detta sätt, så var man tvungen att stå pall. Möta raseriet. För inga frågor var egentliga frågor. De var mera ett retoriskt stöd för antagonisten. De ville egentligen inte ha svar. De ville bara få ge uttryck för sin ilska. Få spotta någon i ansiktet. De slog inte henne fysiskt - men deras mål var densamma som för trettio år sedan.

Smärta. De ville tillfoga smärta. Förnedring. Och de ville ha någon att släppa ut sin egen frustration över. Sin egen otillräcklighet. Rädsla. För sitt eget välmående tappade de bort sin moraliska kompass. Sjönk långt längre ner i dyn. Och gick till attack. Men 40år mötte stadigt deras blick. Blinkade knappt. När skuggan nådde henne var hon beredd. Hon blödde inombords. Slickade sina sår i ensamhet. Senare. Långt senare.

Sov gott

Att vara kortfattad

Måndag

trötta morgonsuckande pojkar till frukost

duggregn på nakna trädgrenar med hårt slutna knoppar

regnjacksprassel på rask promenad till jobbet

nationella prov med misströstande elever

soppa till lunch

långa blickar ut genom klassrumsbarackfönster

rask promenad hem på blöta asfaltsvägar

ingen mat i kylskåp, skafferier, förråd

ta bilen till snabbköp, ändlösa funderingar i affärsgångar

skynda!

yoga i ro, till ro, om ro

laga mat, diska, bädda, tvätta

läsa läxor, planera, strukturera

fundera kring fotbollscupmatcherträningarsammandrag

sucka

titta på mossig trädgård och staket med algpåväxt

brygga kaffe

plocka undan

köra till judoträning

läsa saga, gosa

fundera

tänka

sov