Att frukta skuggan

Så mötte jag då denna enda andra. Denna enda som inte tyckte som de flesta. Av dem jag träffat på under min levnads dagar. Helt plötsligt satt hon där. Och gav röst åt de tankar jag så många gånger försökt förmedla till andra. Sådär mitt i prick. Nästan så att jag föll henne i talet. Utan att ha den rätten. Ty jag kände henne bara ytligt. Hon. Denna andra.

En kväll för ett par veckor sedan. Trevlig samvaro. God mat. Och så hamnade vi bredvid varandra. Och började tala. Om tvåsamhet. Ensamhet. Och val. Prioriteringar. Hon hade en särbo. De älskar varandra. De hade varit tillsammans i ett par år. Ungefär i min ålder – kanske ett par år äldre. De bodde många mil isär. Och ändå hade hon inte bråttom. Inte han heller. In i en tvåsamhet.

Till skillnad från så många andra. Så ville de inte flytta ihop efter en månads bekantskap. De trodde inte att det inte skulle hålla om de inte gemensamt skaffade ett ”kärleksbarn”, år innan de kände varandra. Hon talade inte om sina barns far som om han vore en idiot. Hon talade om sitt ex med respekt. Trots att hon aktivt valt att avsluta deras relation. Hon ansåg att barnen hade PRECIS samma rätt till sin pappa som de hade till sin mamma. Och hon satte sina barns behov först. Därför stannade hon där hon var. Men utan att förneka sitt eget liv.

Hon levde så som jag alltid känt att jag skulle levt om mitt liv skulle ta den vägen. I vuxen respekt för barnens rätt att älska sin pappa - trots att man själv slutat älska. Utan att kasta sig in i ett nytt förhållande bara för att ensamhetens skugga skrämde henne. Hon stärkte först sig själv och sina barn. Lärde sig uppskatta sig själv. Skyndade inte in i en eventuellt destruktiv tvåsamhet, ”baradärföratt”. Och sedan klarade hon av att aktivt fortsätta sitt val i livet, trots att hon mött en ny kärlek.

DET, det ni – är precis det jag försökt klä i ord. Alla de gånger ni undrat vad jag tycker om den nye killen/tjejen. De gånger ni inte förstått varför jag varit tveksam till den plötsligt nya tvåsamheten. Och alla de gånger ni frågat mig vad det var som gick fel. Man måste våga möta sin egen skugga. Först. Innan man kan nå framgång i en ny tvåsamhet. Jag är inte rädd. Jag har inte bråttom. Varken ensam eller ensam i tvåsamhet.  

Sov gott!