Att vara avgående

VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG:

De senaste veckorna. Har givit mig all anledning till att fundera. Och då funderingarna upptog en stor del av min medvetna tid förstod jag att jag behövde gå till botten med det här. För att tankarna skulle skingras. Och mitt huvud fyllas av annat. Livet, till exempel.

I den lokala tidningen stod det om P – som tydligen ”kommit in i politikens finrum” här i Falkenberg. För att fylla platsen efter avlidne G och avgående Monika. Alltså mig. P är duktig. Absolut. Men så slog det mig. Jag var avgående? Politikens ”finrum”? Var det DÄR jag var? Vad menade media med det?

Ett par dagar innan hade jag stött på en partikollega. Som undrade hur jag mådde. Och ville att jag skulle ta hand om mig. Och som uttryckte att det var synd att det var som det var för ”partiet hade satsat så mycket på mig”. Jaha. De hade satsat. På mig. Okej.

Och så igår. Fick jag den direkta frågan om jag slutat med politiken. Och jag blev stående med handen i luften, mitt i en rörelse. Och insåg att jag inte visste om jag slutat. Eller inte. För inte heller omtänksamma mail har jag riktigt kunnat svara på. Och för den delen hånfulla gliringar. Om hur det egentligen ligger till med det där. Med ”politikens finrum”.

Så nu skall jag reda ut det. Se om den avgående, uppenbarligen toppolitikern, verkligen är färdig med politiken. Så att dessa tankar och formuleringar kan lämna mitt huvud. Jag blev diagnostiserad i september förra året med utmattningssyndrom. I ett år hade jag dragits med en mängd fysiska åkommor. Som jag trodde hade en naturlig förklaring: sköldkörtelproblem, tidigt klimakterium, cystor, influensor.. Jag var in i döden trött – men det var ju alla andra också? Inte sant?

Efter alla möjliga tester stod det klart: jag var fysiskt i fenomenal form, alla värden var skolboksexempel. Jag tränade mycket, åt rätt, drack ingen alkohol och rökte inte. Men. Nivåerna på kortisol var alarmerande. Ett stresshormon. Som utlöses vid akut livsfara. Och som bara fortsätter att öka om man inte gör något åt det. Om man fortsätter sitt liv som innan. Då stänger den till sist av kroppens funktioner och man kan inte ens resa sig upp.

Alltså blev jag sjukskriven. Direkt. Där och då. Och jag blev tvungen att ta en paus från mina politiska uppdrag. Lämna min plats i bolagsstyrelser och i arbetsutskott. Och för att mitt parti skulle kunna sköta uppdraget vi fått, satte man in ersättare. Så klart. Min sjukskrivning var fullständig i fyra månader. Sedan började jag arbeta på halvtid och en månad senare arbetade jag heltid. På jobbet. Som lärare. Men ingen politik. Än. För jag har väl fortfarande bara tagit en paus? Eller?

Jag orkar arbeta heltid. På mitt jobb. Orkar fungera med elever, kollegor och arbetsuppgifter. Jag tror inte man tänker på att jag varit sjukskriven för utmattning till vardags. Jag sköter mitt hem. Ringer samtal. Planerar och ordnar. Jag är där för mina båda killar. Läser läxor med dem och lyssnar på deras frågor. Jag tränar. Promenerar raskt till jobbet. Det som fortfarande får stryka på foten är att umgås med vänner. Och politiken.

Jag har varit politiskt aktiv i 20 år. Varit ordförande, gruppledare, i nämnder och styrelser. Jag har lagt budgetar, talat inför tusentals, varit på kongress, träffat RIKTIGA toppolitiker som ministrar, presidenter. Blivit hotad, spottad på, omkramad. Jag har suttit i dygnslånga manglingar och varit på halvtimmes korta möten. Och nu är jag tydligen avgående. Och redan ersatt.

Tycker jag att det är skönt? Ja, det är skönt att faktiskt få bevis på det jag alltid trott: att världen fortsätter existera ÄVEN om jag inte tar del i den. Att jag faktiskt inte är oersättlig, utan att det finns andra, kompetenta, krafter som tar vid. Men. Det känns konstigt. Också. För jag hann liksom aldrig uppfatta mig själv som den där TOPPOLITIKERN. Jag kände mig aldrig så VIKTIG. Så SJÄLVKLAR. Som det verkar som alla trodde.

Jag har inte känt att man ”satsat” på mig. Tvärtom, JAG har gladeligen satsat min tid, kärlek och ork i politiken. Men det är klart. Jag HAR varit på en utbildning – en fantastisk utbildning med internat, som dessutom slutade med ett besök i Bryssel. Jag har blivit bjuden på julbord en handfull gånger. Och lunch ett par gånger när jag hjälpt till att organisera 1 majdemonstrationerna. Så jag utgår ifrån att det är denna satsning på mig man talar om. Att jag blivit invald på olika platser trodde jag handlade om att jag hade medlemmarnas förtroende. Punkt.

Men nu är jag avgående. Förmodligen är det också då medlemmarnas vilja. För det är så jag arbetat. Med medlemmarnas förtroende i ryggen. Väl medveten om att detta förtroende kan avta och att jag då måste stiga åt sidan. Skulle medlemmarna komma till mig och tala om att de vill att just jag skall företräda dem, för att just jag gjort ett så bra arbete, för att just jag uttrycker, arbetar och agerar just så som de vill – då skulle jag få omprioritera mitt ”avgående engagemang”. För då hade ju just JAG gjort skillnad. För dem.

Det var det jag svarade på den direkta frågan till mig igår. Efter att jag funderat klart och fullföljt handens rörelse. Att om man skulle sakna JUST MIG och mina gärningar, så hade jag nog fått omprioritera. För då hade jag fortsatt. Mycket tidigare. Lagt annat åt sidan. Och låtit ”det andra” vänta till jag orkat med allt. Eller kanske för att aldrig lyftas upp igen.

Ergo: tydligen är jag avgående. För att just det som var mig, var ersättligt. Eller? Nåja. Jag HAR ju inte energi till ALLT. Men jag skulle kunna göra en prioritering. Och nu behöver jag inte det. Fundera på prioriteringar. För det är gjort åt mig. Tydligen. Och alltså kan jag fylla mitt huvud med andra tankar. Om livet till exempel.

Ha en god helg!