Att stå pall

Fortsätt le. Möt de andras blickar. Vad du än gör - väj inte undan med blicken. Var stadig på handen. Rak i ryggen. Det här har du varit igenom flera gånger. Många gånger. Du känner till rutinerna. De olika faserna. Det sitter nog i ryggmärgen. Det som smärtar gör bara ont ett tag. De djupare såren får du slicka senare. I din ensamhet. Gömd för deras blickar.

7år hade redan lärt sig. För längesedan. När skuggan nådde fram och sänkte sig över dem, hade hon redan stålsatt sig. Hon var beredd. Det började alltid med patetiskt pladder. Om allt och inget. Röster som höjdes. Det bankades i bänkar. Krossades glas. Kördes nävar genom dörrar. Duckade man, eller ryggade bakåt blev det värre.

Så hon stod kvar. Rak i ryggen. Lärde sig att inte sänka blicken. Att inte darra på handen. Att svara på tilltal. Även de gånger de spottades i ansiktet på henne. När slagen kom stod hon upp. Hon lärde sig att inte föra upp handen mot stället slaget träffat. Att inte reagera. Knappt att dra efter andan.

Det hjälpte henne nu. 40år kunde huka sig mentalt, utan att det syntes på henne. Hon visste att när det var på detta sätt, så var man tvungen att stå pall. Möta raseriet. För inga frågor var egentliga frågor. De var mera ett retoriskt stöd för antagonisten. De ville egentligen inte ha svar. De ville bara få ge uttryck för sin ilska. Få spotta någon i ansiktet. De slog inte henne fysiskt - men deras mål var densamma som för trettio år sedan.

Smärta. De ville tillfoga smärta. Förnedring. Och de ville ha någon att släppa ut sin egen frustration över. Sin egen otillräcklighet. Rädsla. För sitt eget välmående tappade de bort sin moraliska kompass. Sjönk långt längre ner i dyn. Och gick till attack. Men 40år mötte stadigt deras blick. Blinkade knappt. När skuggan nådde henne var hon beredd. Hon blödde inombords. Slickade sina sår i ensamhet. Senare. Långt senare.

Sov gott