Att söndagsfundera

Söndag – vilodag. En dag att använda lite hur man vill. Eller behöver. Eller måste. Kommer ihåg hur viktiga söndagar var för min morfar. Han gick på båda morgongudstjänsterna och kvällsgudstjänsten. I den lilla, otroligt vackra kyrkan mitt i byn.

Jag följde med på den senare morgongudstjänsten. Till klockan tio hade till och med jag vaknat. Under tystnad gick vi i skuggan under de stora träden som fanns på båda sidor vägen. Dessa alléer fanns överallt i byn. De skuggar husväggarna och bjuder folk lite vila på de små bänkarna utanför varje hus.

Inne i kyrkan fanns en särskild doft. Alltid svalt. Oavsett hettan utanför. Medan min morfar biktade sig, satt jag i en av kyrkbänkarna och betraktade alla helgonbilder. Min morfars psalm- och bönbok var också full av dem. Lösa, vackra helgonbilder med kloka små böner skrivna på dem. Jag hade också ett radband – min rosenkrans var svagt lila.

Jag tyckte om stillheten därinne. Tyckte om att få tid att tänka. I lugn och ro. Hade ingenting emot de olika ritualerna; att knäböja, stå upp och göra korstecknet. Tyckte om den guden min morfar förmedlade. En icke dömande gud. En gud som ville sprida kärlek, som sa att alla var hans barn och att den som själv var utan synder skulle kasta den första stenen. Det var min morfars gud.

Jag älskade min morfar. Han var trygg. Tyckte om att skoja. Och han lyssnade på alla. Senare i livet gick jag ur kyrkan. Gick ur svenska kyrkan också. Ville ha min gud ifred. Så många verkade ha en annan typ av gud. Som jag inte ställde upp på. Tror min morfar, i sin himmel, blev lite besviken på mig. Men då hans gud inte fördömer, tror jag inte min morfar gör det heller. Han levde som han lärde.

Att dansa med vargar

Vargarna kom med kriget. Hon hade länge anat dem. Förstått det. Och hon såg det nu. Hon rätade på sin rygg och ställde sig raklång upp. All den ved som kommit med lastbilen under dagen var kunnigt travad längs med husets kortsida. Hennes andedräkt stod som rök ur munnen, men trots kylan var hon varm av arbetet. 

Hon är en lång och ståtlig kvinna, där hon står. Kortklippt ljust hår. Skarpa blå ögon. En stadig kropp, med breda axlar, kraftiga armar och starka ben. Hon vet att det är det som så många gånger har räddat henne. Här. I ett männens land. Då är det bra att inte ge sken av liten bräcklig kvinna. Det är bra att vara såpass lång att man kan se ner på de flesta män. Tänk att man kunde få nytta av detta lyte. Att vara tre gånger så stor som syster och mor har inte alltid varit roligt. Men då var länge sedan nu – det som var. Ett helt annat liv. 

Hon ser bort mot solnedgången. De sista strålarna färgar de mäktiga bergen svarta, men hon vet att de egentligen är täckta med grönska. Höga, kullriga berg. Som gömmer vargar. Precis som med så mycket annat har hon vant sig vid dem. Bergen. Vant sig vid deras dubbla natur. Skuggan de kan ge heta sommardagar. Det klara, rena vattnet från dess källor. Men också skyddet de ger vargar. Först, under kriget, i form av mänskliga vargar. De vällde ner längs bergets sidor om nätterna. Använde berget som skydd för deras illdåd när de stack staden i brand och sköt allt som rörde sig. Nu de riktiga vargarna. De som bara följer sin naturliga instinkt.

Hon ryser till. Nej, det finns ingen tid att fundera kring det nu. Helt onödigt att gräva i det som var. Nuet erbjuder nästan lika mycket otäck spänning. I det nya mörkret ser hon plötsligt rörelser i bergets buskage. Ögon som glimmar. Sakta vänder hon sig om. Går in mot huset. Hon har sett så mycket i sitt liv. Ingen orsak att gripas av panik för lite vargar. Hon tänker gå in och ringa och berätta om vargen för sin två älskade barnbarn, B och L. De bor i ett annat land. Långt borta från vargar som vill dansa en månskensnatt. Som deras farmor tänker hon dela med sig av det hon sett – men också tala om hur mycket hon älskar dem.

Sov gott

Att vara i din närhet

Lågt hänger du på himlavalvet i natt. Full till bristningsgränsen. Det känns som om kosmos darrar. Med armarna utsträckta tycker jag mig känna din spegling av värmen från en annan himlakropp.

Påverkar du oss? Stämmer det som berättas? Om mångalenhet, sömnlösa nätter? Alla de saker som inte kunnat föras i bevis? Stämmer de? Precis som din förmåga att skapa ebb och flod i våra vatten? Denna natt är jag nödd att tro det.

För det känns att stå i din närhet. Känns över huden, i nackhåren. Tror att trädgårdens invånare känner den också, ty de är tysta i natt. Som om de också riktar sina sinnen mot dig – oavvänt och oaktat annat de brukar vara uppmärksamma på under mörkrets timmer.  

Undanglidande. Men ändå nära. Här. Är det därför vi alltid undrar?

Sov gott

Att identifiera

Identifiera sig själv. Befästa vem man är. Samla ihop konturerna av det som flyter omkring i kosmos och som liksom finns koncentrerat i det som är jag. Jo. Jo, det är nog behövligt. Om inte annat för att kunna finnas i relation till andra människor.

När man tillbringar lite tid med sig själv, funderande i ensamhet, bosätter sig dessa funderingar i en. I mig. Jag slås av att jag numera vill definiera vem jag är utifrån vem jag uppfattar att jag är. Inte vem du tycker att jag är. Inte vem andra tycker att jag är. Säger att jag är. Jag har slutat lyssna. Unnar mig det. Försöker lyssna mera inåt – på min egen röst.

Du sa häromdagen att jag alltid skriker. Att jag ofta är arg. Och jag blev arg. För vet du vad: det är inte jag. Sådan är inte jag. Du såg förvånad ut över min starka reaktion. Försvarade dig med att jag aldrig tidigare reagerat så starkt när du sagt något liknande. Nej, det är klart! För JAG BLIR MYCKET SÄLLAN SKRIKARG! Så säg inte att jag ”alltid” är, och ”ofta”. Definiera inte mig lite slarvigt utifrån något som du just för stunden tycker.

Jag är jag. Passionerad, funderande, sjungande, tänkande, konfliktlösande, historieintresserad, skrattande, inkännade, empatisk, trygg. Dämpad, vemodig, skämtande, stark, smart och plikttrogen. Ointresserad av pyssel, matlagning och trädgårdsarbete. Pendantisk, strukturerande. Högröstad och högbröstad. Motståndare till platiskoperationer och fundamentalister. Med mera. Men arg. Det är jag inte. Det är något jag blir – ibland. Men det definierar inte mig.

Sov gott

Att ickefira midsommar

Det går det också. Att inte fira någon midsommar. Och att göra det leende. Klockan är nu 02:21. Hade inte vinden ihärdigt piskat det rasande regnet mot huset, hade jag kanske fortfarande hört sommaren. Hade inte himlen varit täckt av blytunga, mörka moln, hade jag förmodligen sett den sammetslena ljusblå natthimmeln.

Idag har vi ätit nudlar och wookad kyckling och grönsaker. Jag tvättade ett par maskiner tvätt, den sista, nya köksluckan till köket, kom på plats och jag handlade lite. Hälsade på hos mina föräldrar ett par timmar, för att njuta lite av min finaste brorsson. Sedan kom fina Å på besök.

Med varsin chokladmuffin och varsin fleecefilt satt vi med tända ljus i vårt uterum. I de flammande ljusens sken fnissade, pratade och skrattade vi. I bakgrunden gick en låtlista från 1980-talet på Spotify. Killarna gick och lade sig. Kvar satt vi. Midsommarafton.

Så. Ingen midsommarstång. Ingen krans. Ingen flagga, nubbe, sill eller gräddfil. Inga jordgubbar, tårtor, lekar eller sånger. Ingen grillning. Men likväl var det midsommarafton. Och en fantastisk sådan.

Sov gott

Att äga ett hus

Jag älskade det från första stund. Kunde inte alls hjälpa det. Trots att jag visste att det kostade alldeles för mycket. Och det var inte alls likt mig. Jag har aldrig, varken förr eller senare, älskat något som varit utom räckhåll för mig. Jag har alltid hållit mig inom mina gränser – aldrig önskat mer. Men så var vi och tittade på det. På mellandagarna. För drygt tio år sedan.

Det jag föll för var den enorma gran som stod mitt på golvet i det öppna vardagsrummet som vi steg direkt in ifrån hallen. Och trots att den stod där så fanns det gott om plats runt om den. En gran. Som inte behövde trängas in i något hörn. Som det inte krävdes en ommöblering för för att få plats. Bredvid den sprakade en eld i den öppna spisen.

Vi var 30 år. Hade noggrant räknat ut att vi skulle kunna ha råd med ett hus på ungefär 800 000 kr. Max. Detta kostade över miljonen. Men jag räknade om. Pusslade och prioriterade om. Och huset blev vårt. Den första april året efter, för tio år sedan.

Huset hade bara haft en ägare. Paret som byggde det. Han arbetade som byggnadsingenjör och hela huset andades omsorg. Planlösningen var fantastisk. Med stor groventré strax bredvid det vidbyggda garaget. Med en stor och luftig tvättstuga. Tre toaletter. Trägolv eller parkett. Både golv och taklister. Spegeldörrar. Fantastiskt planerade garderober och förråd. Och en fin liten mur framför huset i samma gula grovpust som huset. Inte den där släta, tråkiga putsen. Nej, den grova, veckade, skrovliga, personliga putsen.

Kärleken till det är den samma än idag. Tycker om att komma hem. Att se huset på håll, och veta att det är mitt. Men det kostar på att äga ett hus. Särskilt om man vill vårda det lika ömt som det varit bortskämt med. Under de tio år som farit känner jag att vi äntligen närmar oss husets optimala funktion. Så började jag fundera på vad vi egentligen bidragit med under dessa tio år. Det blev en hel del:

-   målat och tapetserat i alla rum, förutom ett.

-   gjutit nytt golv i garaget

-   bytt garageport

-   tagit bort gräsmattan på framsidan och grusat och lagt singel.

-   bytt allt trä på ena gaveln

-   målat hela huset utvändigt

-   bytt hälften av alla fönster

-   bytt den mekaniska frånluftsfläkten

-   installerat vämeluftspump

-   målat trätaket på övervåningen

-   bytt altandörr till altanen

-   bytt alla vitvaror: kyl/frys/spis/fläkt/diskmaskin/tvättmaskin

-   bytt varmvattenberedare

-   bytt alla skåp i köket; luckor och stommar

-   lagt nytt golv i kök, tvättstugan och lilla toan i groventrén

-   bytt diskho och blandare i kök och tvättstuga

-   bytt inredning i tvättstugan

-   rivit och satt upp ny gavel på trädgårdsskjulet

-   målat trädgårdsskjulet

-   grävt nya rabatter och planterat

-   bytt vindskivor

-   lagat stuprör

-   bytt pannor på muren

-   tjärat om tak på uterum

-   bytt fönsterfoder i uterum

En hel del. På tio år. Förutom allt annat. Som att tvätta och olja trädäck. Fylla på ny jord och sand. Och annat.

Men huset har två sorgebarn. Som jag suckar över varje gång jag ser dem. Som vi borde ta tag i. Men som inte hinns med. Orkas med. Det ena är badrummet på övervåningen. Kvar helt med originaldelarna från 1980. Kissgult porslin. Toastol, badkar, bidé. Gult plast golv. Gulmålade väggar. Nött inredning. Så… sorgligt. Eftersatt. Men nödvändigt att ta tag i. Kanske lägga nytt plastgolv? Måla om väggarna? Kakla vid badkaret? En början..

Det andra sorgebarnet är vår trädgård. På baksidan av huset. En mycket liten tomt har vi. Precis som jag önskar. Men. Den lutar. Så mycket att man inte kan använda den. Och det växer mossa i halva gräsmattan. Som vi inte orkar göra något åt. För vi kan inte använda den. Ändå. Och detta kan vi inte göra något åt. För medlen finns inte att ”lyfta” upp trädgården. Bygga murar och grejer. Och jag är uppriktigt ledsen för det. För det gör att jag inte kommer att sakna huset den dagen vi skall sälja det. Synd. För det är ett vackert hus att äga.

Sov gott