Bannar mig själv. Ty jag har en god
anledning att så göra. Trots alla tecken i skyn, alla föraningar och alla syner
mitt på blanka eftermiddagen i dagarna tre, har jag förstått föga. Kanske
ryckte jag till vid något tillfälle. Såg någon i ögonvrån som egentligen inte
var där. Ångrade att jag inte sprang i fatt en bekant ryggtavla, tillrättavisade
mig själv för att jag inte hittat tid att bevittna en ceremoni.
Allt det där sammantaget borde ha
varit tecken tydliga nog. I alla fall för mig. Som brukar vara expert på att
tyda dem. Att se alla skiftningarna, märka alla outtalade nyanser. Alla dessa
tecken. Tydligast torde ha varit min känsla av att ha glömt något. Tappat bort.
Förlorat.
Dagarna har ägnats åt att i tankarna
spåra alla mina steg bakåt i tiden. Minnas alla konversationer. Löften. Alla
handlingar. Samtal. Skulle jag anteckna något? Handla något? Betala något?
Hjälpa någon? Stjälpa någon? Städa något? Hämta någon? I ren desperation strök
jag till och med örngotten härom kvällen. Rotade ännu en gång igenom
garderober. Lådor. Klädkammaren. Sorterade ännu gång alla gamla DVD-filmer.
Ändå kunde jag inte sluta banna mig själv. För någonting obestämt.
Så natten till idag. Insåg jag vad
det var. Och jag bannade mig än mer. Jag hade glömt att lyssna på min vän.
Finaste Å. Som hade en fantastisk nyhet att dela med mig. Som fått en chans att
syssla med något som hon älskar och brinner för. Som verkligen har en gåva i
det hon skulle få göra. Och jag lyssnade inte. Pladdrade på om mitt eget.
Själviskt bredde jag ut mig. Stjälande någon annans vind. Jag lät inte min
allra bästa vän få dela sin glädje med mig.
Det är höjden av egoism. Att inte se
att den man bryr sig om har något den vill dela med en. Något som gör den
lycklig. Glad. Förväntansfull. Och jag bannade mig. Bannar mig. Och sitter och
vältrar mig i känslan av exkludering. Som jag dragit på mig själv. Rätt åt mig.
För att jag inte fattar alla tecken. Inte längre kan läsa dem. För att en
nyligen uttalad profetia faktiskt stämde om mig. Trots att jag med brännande
kinder förnekade den ur djupet av mitt hjärta.
Rätt åt dig! Sitt och tyck synd om
dig själv. Exkluderad. Egoistisk. Banna dig. Och skärp sedan till dig.
Annars!!!
Sov gott
Sånt där är inte kul. Uff, vet hur det känns.
SvaraRaderaOh, fast det där är en typisk grej för sjukdomen utbrändhet. Man är inte lika receptiv. Men det är okej, och jag tror inte din vän tog så värst illa upp. Se det som en positiv grej att du upptäckte vad du gjort ;-)
SvaraRaderaSånt där är jobbigt. Känns igen. Men du har haft lite fullt upp med dig själv också..... man ser inte alltid alla. Men nu vet du ju.... Kramar!
SvaraRaderanu tror jag ju inte riktigt på det här inlägget. Jag tror inte du har det i dig att negligera någons berättelse. Fast du kanske uppfattar det så själv. Jag tror nog du var där för din vän ändå. Och samtidigt känner jag igen mig. I den där känslan att det är något jag borde ha gjort som jag glömt. Och det där rotandet i minnet och i skåp och lådor för att försöka komma på vad det är... Frustrerande! Och nu har du kommit på det och nu kommer din glädje för hennes skull att skölja över henne!
SvaraRadera