Att finnas

Vissa dagar. Vissa dagar är det underbart. Att vara jag. Här. Och nu. Vissa dagar var idag. Det var underbart att få finnas. Just idag. Kände mig rik. Lycklig. Och fullkomligt i balans.

Vet ni? Är fortfarande lycklig över att jag är jag. Så bra var denna dag. Så, vad för stort och omstörtande var det som hände? Vad var det som plötsligt blev gudomligt förklarat? Inget. Inget alls. Utan det var det lilla. Som hände.

Vaknade av mig själv. Utan väckarklocka. Till en strålande solskensdag. Mina pojkar kom leende ner till frukosten. Och jag insåg att jag skulle få min ”solaochfålitefärg”-dag. För Bror gifter sig i helgen. Och jag skall ha klänning (!!). Och jag tänkte att det skulle vara snyggare med bruna ben till champagnefärgad satin, än med vintervita. Men så insåg jag att mina killar inte ville ner till stranden. De hade projekt på gång. Annat som var viktigare. Så jag fick en alldeles egen dag. I solen.

Lycka. Tänk er en folktom sandstrand. Med gnistrande sol. En sval bris. Tångdoft i näsborrarna. En handduk. En liten ryggsäck med vatten och två hårda persikor. Och så en alldeles egen bästa vän. En hel dag. Utan några bekymmer. Med killarna lyckligt sysselsatta med annat. Och inga måsten. Utan bara utrymme att andas.

Flera timmar. I en sval sol. Med havets brus i öronen. Massa skratt. Skvaller. Hårda, goda persikor. Det, mina vänner, var underbart. Jag skulle inte ha bytt ut denna dag mot allt guld i världen. Skulle inte ha velat vara någon annan. Än just mig.

Kom hem. Till lagad mat och dukat bord. Till killar fulla av skratt och bubblandes av massa som de ville berätta för mig. Jag kunde inte sluta le. För vissa dagar – vissa dagar fyller en med lycka. Man är lycklig över att få finnas. Är i balans. Här och nu. Och idag var en sådan dag. Så det gjorde inget alls att jag blev tomatröd i ansiktet. Inget alls. För jag är jag. Sådetså.

Sov gott