Att beskådas

Inte att beskåda. Att själv betrakta. Utan att bli betraktad. Beskådad. Av andra. Med helt andra preferenser. Helt andra ingångar och utgångar. Det är intressant. Lärorikt. För det är ju deras sanning om vem jag är. Som kanske stämmer. Kanske inte. Men den stämmer för dem.

Är inte alls intresserad av hur jag uppfattas av andra. Eller låt mig omformulera: lägger inte någon som helst energi på att få andra att tycka om mig. Känns inte viktigt. Tycker de om mig är det härligt. Tycker de inte om mig – kan jag inte förmå mig att fjäska för att vinna ett gillande. Därmed inte sagt att jag tillåter mig att bete mig som en skitstövel mot andra. Det är inte sådan jag är. Jag funderar bara helt enkelt inte på hur mycket eller vad andra tycker om mig. Men så beskådades jag.

På fest. Bröllop. Mitt i en virvel av en massa människor. Betraktar man andra. Och blir betraktad. Det vet man. Hade tänkt vara mitt bästa jag. Mentalt var det nog så. Jag trivdes. Mådde väl. Var pösande stolt över mina vackra pojkar. En fantastisk fest. Men så undrade jag. Igår. Efter festen. För jag hade betraktat andra. Sett fina klänningar. Hört vackra röster. Skrattat. Hur hade andra hört mig? Sett mig?

En medelålders, hårt blekt, småfet kvinna i en för stor klänning? Rar tant, med vackra söner? Socialt trevlig medelsvensson? Ointressant, tjattrande tråkmåns? Tjaaa, inte vet jag. Men jag funderade faktiskt på det nu i kväll.. På hur jag blev beskådad. I all min prakt. Eller oprakt.

Sov gott