Att ta ett återfall

Så gjorde sig verkligheten påmind. Den där andra verkligheten. Den som man försöker stuva undan lite. Täcka över och driva hädan. Inte för att den känns obekväm inför de betraktande skarorna eller för att den skulle avslöja något fult och smittat. Nej. Utan för att man klarar sig så mycket bättre utan den.

Mitt i en tid av balans. I en tid av skapande av fantastiska minnen. Där havet ligger lugnt som en matta av vattrat siden. Drabbades jag av ett återfall. Nyttigt, kan tyckas. Kan jag tycka. Men lite onödigt.

Blev lite kortandad idag. Fick inte tillräckligt med luft till mina lungor och det kändes som om mina rörelser styrdes av någon annan. Hjärtat dunkade i svalget och ögat började rycka. Med andra ord: min utmattning gjorde sig påmind. Kom på ett kort återbesök. Som för att tala om för mig att jag inte skulle tro mig själv om alltför mycket. Att jag ännu inte var frisk. Och att jag banne mig inte skulle kunna tro att jag kan planera utan att ta den i beaktning. Som prio ett.

Så här i efterhand, liggandes utsträckt på divanen, kan jag förstå varför. Och banna mig själv för att jag inte kunnat förutse att detta skulle hända. Ty, jag har inte haft möjligheten att träna på tio dagar. Endast två promenader fram och tillbaka till arbetet. Jag har varit värdinna på ett fantastiskt bröllop i dagarna tre. Jag har avslutat ett läsår med de bedömningar, betyg med mera som mitt yrke kräver. Jag har två söner som haft avslutningar, läger, föräldramöten, avslutningsfester. Bland annat. På knappa två veckor. Det leder odiskutabelt till ett återfall. Oavsett hur mycket jag tyckt om att göra det jag gjorde. Oavsett hur mycket jag älskat dessa dagar.

Utmattningen ligger latent kvar under huden på mig. Uppenbarligen. Kanske inte konstigt. Det är tio månader sedan jag sjukskrevs med omedelbar verkan på heltid i fyra månader. Med en kortisolhalt i kroppen som byggts upp under ett helt liv. Då SKALL det ta längre tid än tio månader att bli helt återställd. Det förstår till och med en enveten person som jag. Vad jag också borde kunnat förstå är att jag måste se till att vila. Emellan allt det roliga. Och inte dessutom planera för en politisk come-back. Suck. Ibland blir man irriterad på sig själv. Också.

Alltså måste jag ta min form i beaktning. Vilken sagolik tur att det är på det viset att jag arbetar min sista dag i morgon. Och sedan går jag på ledighet. Dessutom kom det joggingband jag beställt hem hit idag. Som ersättare för den andra motionscykeln jag cyklat sönder. Så de bästa förutsättningarna finns. Vila. Träning. Och en massa kärlek från mina två söner.

Sov gott