Att identifiera

Identifiera sig själv. Befästa vem man är. Samla ihop konturerna av det som flyter omkring i kosmos och som liksom finns koncentrerat i det som är jag. Jo. Jo, det är nog behövligt. Om inte annat för att kunna finnas i relation till andra människor.

När man tillbringar lite tid med sig själv, funderande i ensamhet, bosätter sig dessa funderingar i en. I mig. Jag slås av att jag numera vill definiera vem jag är utifrån vem jag uppfattar att jag är. Inte vem du tycker att jag är. Inte vem andra tycker att jag är. Säger att jag är. Jag har slutat lyssna. Unnar mig det. Försöker lyssna mera inåt – på min egen röst.

Du sa häromdagen att jag alltid skriker. Att jag ofta är arg. Och jag blev arg. För vet du vad: det är inte jag. Sådan är inte jag. Du såg förvånad ut över min starka reaktion. Försvarade dig med att jag aldrig tidigare reagerat så starkt när du sagt något liknande. Nej, det är klart! För JAG BLIR MYCKET SÄLLAN SKRIKARG! Så säg inte att jag ”alltid” är, och ”ofta”. Definiera inte mig lite slarvigt utifrån något som du just för stunden tycker.

Jag är jag. Passionerad, funderande, sjungande, tänkande, konfliktlösande, historieintresserad, skrattande, inkännade, empatisk, trygg. Dämpad, vemodig, skämtande, stark, smart och plikttrogen. Ointresserad av pyssel, matlagning och trädgårdsarbete. Pendantisk, strukturerande. Högröstad och högbröstad. Motståndare till platiskoperationer och fundamentalister. Med mera. Men arg. Det är jag inte. Det är något jag blir – ibland. Men det definierar inte mig.

Sov gott