Att älska en andra gång

Att en kärlek kan vara så lika intensiv. Så alltomfattande. Även en andra gång. Det förundrades jag över. Ty, jag trodde inte att det var så. Faktum är att jag fruktade att det inte var så. Men så föddes min andre son. Måndagen den 29:e mars 2004, klockan 09.06. Och i samma ögonblick som hans vakna ögon såg in i mina visste jag att jag älskade precis lika mycket. Kanske älskade jag andra saker, egenskaper. Men lika förbehållslöst och intensivt. Älskade L var född.

Allt kändes vant men ändå så ovant. Så likt men ack så helt olikt. Denna kalla marsmorgon var det fortfarande lite snömodd kvar på vägarna. Det var ingen vårvärme att tala om och när jag vaknade klockan halv sju kände jag att jag nog behövde gå upp och kissa. S höll på att göra sig i ordning till jobbet, när jag ropade på honom. Det var vattnet som gick och ingen gick till jobbet den dagen. Ett par minuter efter att vattnet gått började nämligen värkarna. Snabbare och tätare kom de. Vi åt frukost och väckte storebror. Ringde mormor som fick stanna hemma från sitt arbete. Klockan halv åtta var vi så på väg de 3 och en halv milen till BB.

S hade precis en vecka tidigare fått körkortet och mina värkar kom med en knapp minut emellan. Vi hann knappt fram. Klockan 09.06 föddes han. Vår älskade Leon. Storebrors namn hade jag bestämt långt innan han ens fanns och jag frågade ingen. Därför ville jag att S skulle välja namn nu. Precis vilket han ville. Hans favoritfilm då var den franska ”León” och Leon skulle vår son heta. Och tänk – när jag mötte hans blick såg jag att det var just en Leon. Leon, kommen från latinets Leo. Lejon. Fantastiskt. Min son hade ett lejons majestätiska karaktär.

Älskade solstrålen Leon. Världens enklaste bebis. Gladaste barn. Sov hela nätter från början. Kunde somna överallt. Älskade att sova ute i vagnen. Med en otroligt bestämd blick och runda kinder var han allas vår lille professor. Älskad otroligt av oss alla tre. Aldrig sjuk, tog han sig fram sittandes på rumpan och han var snabb som vinden, glad över att få vara där vi var. Men han ville inte äta. Det var min enda sorg.

Han växte upp. Till en otroligt rar och klok liten kille. Med ett enormt rättspatos. Med en vilja att reda upp och lösa konflikter. Med en fantastisk, vuxen och mogen humor och en vighet som slår det mesta. Omtänksam och lyhörd tar han in hur alla i familjen mår och han värnar om dem han älskar. Han kommer med frukost på sängen, masserar trötta ryggar och springer ärenden. Han är ett sant lejon. Idag fyller min älskade yngste son 9 år. Och från djupet av mitt hjärta önskar jag honom all lycka. Nu och för evigt. Härifrån till evigheten.

Grattis min älskling!

Min solstråle på sin ettårsdag..