Att tala för de tystade

1927. Fredagen den 1 september 1939. April 1944. Ensam på den svarta scenen. I en stram grå fåtölj. Dammet dansar i det skarpa strålkastarljuset. Det är knäpptyst. Knäpptyst från 400 ansikten. Och så börjar hon tala.

Hennes röst. Är inte rösten av en bruten kvinna. Inte ett offers röst. Den är stadig. Klar. Och tydlig. Liksom för att ingen, inte en enda av oss som lyssnar, skall missa ett enda ord, inte kunna missuppfatta en enda vändning. Ty det hon säger är av största vikt. Allra största vikt.

Hon berättar om en vardag. Fylld med kärlek. Trygghet. Känslan av att höra till. Höra hemma. Hon berättar om skolan. Om en kär cykel. Om hur en lillasyster beundrade en storasyster. Hon berättar om hur kärleken och tryggheten gjorde att man accepterade förnedrande förändringar i omvärlden. Ty dessa var väl enbart temporära, tillfälliga?

Hon berättar om hätska ord. Ord om smuts och om kontamination. Om skrubbade knän. Om hur man trotsig följde lagen om att smycka sina kläder med Märket. För man var ju vad man var. Varför skulle man förneka det? Och man var ju trots allt tillsammans. Och det var det viktigaste. Att man fick vara tillsammans. Uthärda tillsammans. Detta onda. Som bara var tillfälligt. Eller hur?

Hon berättar om gettot. Om att packa ner sitt hem i sådan form att man orkade bära allt. Om att man faktiskt trots allt var tillsammans. Och att det ju var det som i slutändan betydde något. Trots allt. Allt. Hon berättar om boskapsvagnar. Om törst. Om att hunger kan man stå ut med, men att törsta, det, det är djävulskt. Hon berättar om ännu en packning av ett liv. Samlat i en enda väska. Max 15 kg. Och hon berättar om att hon tänkte att 15 kg skulle hon aldrig orka bära. Så hon packade bara lite underkläder. Och några foton.

16 år. Och hon packade bara några underkläder och lite foton. På pojkvännen. Familjen. För hon visste att hon inte skulle orka bära mer. Hon tog på sig ett par rejäla kängor. Snörkängor. Ty, behövde man gå långt, var rejäla skor viktigt. De räddade hennes liv. De kängorna. För inte ens lite underkläder och ett par foton fick man behålla. Vid ändstationen. Bara skorna.

16 år. Och beredd att dö. Men de var tillsammans. Och det var det viktigaste. Och dö skulle vi ju alla ändå. Någon gång. Men lite sorgligt tyckte hon nog ändå att det var att hon skulle dö så ung. Så tänkte hon när hon stod där på ändstationen. Under skylten ”Arbeit macht Frei”

Men så hände det som bedövade henne med sorg. Och här spricker hennes stadiga röst en liten smula för första gången. Hennes far skiljs från dem. Utan att hon hinner säga adjö. Och så får hennes mor gå till höger. Och hon och systern till vänster. Är det så här vi skall dö? Ifrån varandra? Tar dem det ifrån oss också?

Hon sitter där på den svarta scenen. I en stram grå fåtölj. Med dammet dansande i strålkastarljuset. Hon talar för alla de tystade. Alla de som förlorat rösten. Hon talar för att ge oss sina minnen. Så att de fortsätter leva den dag hon inte längre är här. För att vi skall agera klokare, smartare och människovärdigare.

För hon är bara bitter över en enda sak: de mångas tystnad. Att så många vägrade att se. Att så många vägrade ta ställning. Att man vände bort blickarna. Hon är inte bitter över allt det andra som gör ont. Över alla farväl hon inte hann göra. Hon är bitter över tystnaden. Över förnekandet.

Livia Fränkel. Jag lovar dig. Här och nu. Att alltid, även fortsättningsvis, kämpa för att ge dem utan röst talan. Att protestera mot övergrepp mot människor. Att sträcka ut min hand mot mina medmänniskor. Ty detta var ingen engångsföreteelse. Detta var inget som bara hände då. Det händer nu.

Sov gott!

Att redogöra

Hon gick upp 7.15

Väckte Sonen, drack kaffe och åt frukost.

Borstade tänderna, sminkade sig och tog på sig kläderna som plockats fram kvällen innan.

Hon packade väskan, släckte lamporna, laddade diskmaskinen.

Körde Sonen till skolan. Kom in på jobbet tio minuter i nio.

Jobbade. Höll en lektion om Förintelsens minnesdag. Frånvarorapporterade. Bytte ut böcker. Reserverade andra. Hämtade upp biljetter till klassen. Sms:ade elever.

Försökte sortera tankar kring praktikplats.

Körde hem tio minuter efter tolv. Kom innanför dörren hemma. Hon satte igång tvättmaskinen. Plockade ner den torra tvätten. Vek. Bar upp. Satte igång diskmaskinen.

Bäddade sängarna. Plockade in tvätten. Hon åt en banan och drack ett glas juice. Lade sig att vila en stund.

Lilla Sonen kom hem med bussen. Gav honom mellis. Plockade ur diskmaskinen.

Hängde upp tvätten. Åt ett digestivekex. Pratade om dagen.

Hon lagade mat. Pasta och köttfärslåda. Med sallad. Diskade undan och torkade av köksskåp och bänkar. Hämtade stora Sonen.

Bytte om och körde till yogan. Kom försent fem minuter. Hon försökte vila i nuet.

Körde hem. Åt pastalådan med lille Sonen. Stora sonen på judo med pappan. Gjorde läxor med lille Sonen. De tittade på månkalendern och ritade månar. Ingen måne ute ikväll.

Läggdags för lille Sonen. Hon läste en bok. Lade fram kläder. Pussade och gosade. Satte sig i soffan. Tittade på ”Det okända”. Hade arbete kvar att göra. Mail att skicka. Men hon skrev ett inlägg först.

Allt medan tango-modet fortfarande inte lämnat henne.

Sov gott!

Att sjunga

För full hals. För att man fylls av glädje. Eller sorg. Eller för att det i kroppen rasar en rastlöshet. Eller för att man vill dansa. Så man dansar. Och sjunger. För full hals.

Denna natt är sådan. Att jag sjunger. Ty jag har sjunkit in i ett av mina tango-mode. Det melankoliska läget i min personlighet. Det läge som inte har något som helst att göra med att jag håller på att tillfriskna från min utmattning. Inget att göra med den depressionen som följer tätt i spåren på en otrolig trötthet. Nej. Inte alls. Detta tango-mode är en del av Ergo.

Dagen har varit bra. Trevlig samvaro med Syster I och familj. Lilla systerdottern. Mamma och pappa. God mat tillsammans och fantastisk fika. Min B fyllde tonåring och var lycklig för sin present. Jag tränade ett bra pass senare på kvällen. Så inget under dagen föranledde denna stämning. Ändå är jag där. I tango-mode. Greppandes efter ett flyende något. Utan att riktigt veta vad. Alltså, sjunger jag.

Sjunger om lycka. Om längtan. Dansar mig genomsvett, trots att jag duschat efter träningen. Försöker låta min själ vila i något. Ratar en mängd favorit sånger. Vill ha rytm. Fart. Och glädje i sången. Men inget trams och klyschighet. För då brister jag ut i gråt. Och jag vill inte i natt gråta över något som jag inte identifierat. Alltså fortsätter jag sjunga. Och dansa. Ett tag till.

Vackre B - min älskade 13-åring. <3 

Sov gott!

Att älska

Tisdagen den 25 januari klockan 06.02 föddes han. Min förstfödde. Min son. Min älskade, älskade B. Redan innan han kom visste jag vad han skulle heta. Benjamin – ”lyckans son” – ty för honom önskade jag att han alltid skulle vara lycklig.

Han var det vackraste jag någonsin sett. Visa pepparkornsbruna ögon, sammetsbrunt, lockigt hår, långa ögonfransar och perfekta små händer. Där han låg på mitt bröst och såg mig rätt i ögonen visste jag att mitt liv aldrig någonsin skulle bli som det varit förut. För första, och enda gången, såg jag hans pappa gråta. B var ett mirakel.

Ute var det kallt. Mycket snö. Vi hade bytt barnmorskeskift tre gånger under förlossningen. 38 timmar tog den. Med starka, starka värkar, men utan att han ville komma till oss. Den första barnmorskan hade sagt åt mig att inte använda lustgasen för mycket, så jag vågade knappt andas i den. Alltså hade jag ingen som helst smärtlindring. Efter att ha fått se min vackre son sövdes jag. Moderkakan ville inte lossna trots idoga försök.

När jag vaknade till satt S med B i famnen. Vidunderligt vackert. Min lille son föddes med tummen i munnen. En liten blåsa hade bildats av hans idoga sugande på hans lilla tumme. Navelsträngen hade en stolt pappa klippt och nu låg han hopkrupen, som en groda, på sin pappas bröst. Jag tror vi båda kände, där och då, att vi älskade B mer än vi någonsin älskat varandra – att kärleken till detta lilla liv var något så oändligt mycket större.

När vi efter ett par dagar kördes hem från BB, såg jag världen på ett helt nytt sätt. Till och med de smutsiga snöhögarna vid vägkanten såg annorlunda ut. Jag visste att nu existerade något som var mycket större än jag själv. Nu hade vi B.

Han fyller 13 år i dag. Min otroligt vackre pojk. En ack så klok ung man. Vänlig, rolig och kärleksfull. Funderande, kreativ, intelligent. Och vacker. Förundrad betraktar jag honom. Har han kommit av mig? Av oss? Det ter mig helt omöjligt. Ty han ÄR verkligen vacker. Och jag är ytterst tacksam för att jag får dela dessa år med honom innan han lämnar mig för att pröva sina egna vingar. Vilket är precis så som det skall vara. Älskade Benjamin. Min äldsta son.

Benjamin - 1 år

Att vägra-lista

Sitter under filten i soffan. Då mina ögon är trötta kisar jag mot ljuset från tv:n. Funderar lite över varför i all sin dar jag sitter här? Varför går jag inte och lägger mig? Det är dags. Faktiskt. Men så tar jag upp katalogen som ligger bredvid mig på sätet. H&M senaste. Och bara så där är jag piggare. Lite mycket piggare. Lite irriterad.

Det finns en hel del saker som gör mig irriterad på riktigt. Och sedan så finns då dessa saker som irriterar mig när jag är trött. Som jag normalt bara hade fnissat lite åt och sedan glömt. Men när jag är så här trött blir det som ett skavsår. Inte möjligt att låta bli att pilla på. I kväll irriterar mig vårens mode.

Inte för att jag kommer att handla. Det gör jag ju ytterst sällan. Jag tycker att kläder jag köpte förra hösten fortfarande är nya. Men ändå. I kväll tycker jag att det finns otroligt mycket fult i katalogen. Därav följer här vårmodets VÄGRA-lista. Varsågoda:

1.  Blommiga byxor!!! Men herre jösses!!! Ärligt talat? Blommiga? BYXOR?

2.  Ballerinaskor!!! FORTFARANDE???? Varför det??? ALDRIG platta skor!!!

3.  Blus med volang nertill. Midjelång. Ärmlös. Med blommtryck… Men snälla, vem vill markera sin höft? Men en volang?? Öhhhh, nej tack!

4.  En STOR handväska. Där ALLT rasar rätt ner i botten på den enorma väskan. Otroligt klädsamt. Eller inte.

5.  Byxor med drapering kring höfterna (?!!) OCH låg midja.. Gapskrattar. Tror inte det.

Japp. Det här är alltså min vägra-shoppa-lista. En kväll som denna.

Sov gott.