Att sjunga

För full hals. För att man fylls av glädje. Eller sorg. Eller för att det i kroppen rasar en rastlöshet. Eller för att man vill dansa. Så man dansar. Och sjunger. För full hals.

Denna natt är sådan. Att jag sjunger. Ty jag har sjunkit in i ett av mina tango-mode. Det melankoliska läget i min personlighet. Det läge som inte har något som helst att göra med att jag håller på att tillfriskna från min utmattning. Inget att göra med den depressionen som följer tätt i spåren på en otrolig trötthet. Nej. Inte alls. Detta tango-mode är en del av Ergo.

Dagen har varit bra. Trevlig samvaro med Syster I och familj. Lilla systerdottern. Mamma och pappa. God mat tillsammans och fantastisk fika. Min B fyllde tonåring och var lycklig för sin present. Jag tränade ett bra pass senare på kvällen. Så inget under dagen föranledde denna stämning. Ändå är jag där. I tango-mode. Greppandes efter ett flyende något. Utan att riktigt veta vad. Alltså, sjunger jag.

Sjunger om lycka. Om längtan. Dansar mig genomsvett, trots att jag duschat efter träningen. Försöker låta min själ vila i något. Ratar en mängd favorit sånger. Vill ha rytm. Fart. Och glädje i sången. Men inget trams och klyschighet. För då brister jag ut i gråt. Och jag vill inte i natt gråta över något som jag inte identifierat. Alltså fortsätter jag sjunga. Och dansa. Ett tag till.

Vackre B - min älskade 13-åring. <3 

Sov gott!