Att äga tolkningsrätten

De gynnsamma. De äger tolkningsrätten. Och saliga äro de gynnade, åt dem skall det bliva givet. Allt av livets goda. De äger rätten till att tolka vem som är något värd. Värd att bli kallad fullvärdig människa. I deras ögon. Och det de bestämmer äro det allmänt rådande. Ty de äro de gynnade. Gynnsamma. Och åt dem skall bliva givet. Ännu mer.

Är medveten om det. Att detta är ett cirkelresonemang. Och att det inte leder någon vart. Annat än till en fullkomlig nedåt snurrande spiral. I fördömande. Och översitteri. Maktfullkomlighet. Och galenskap.

Hav tålamod med mig du människa i natt. Ty i mitt inre rasar en evig eld. En flammande blodröd eld. Precis som alla eldar är den tveeggad: den värmer mig i min eviga kamp mot orättvisor, men den förtär mig också. Just nu förtär den mig mycket mer än den skänker min frusna själ värme. För jag har lämnat politiken. Min stämma ljuder inte längre för alla de som inte besitter någon tolkningsrätt. Jag står inte längre på barrikaderna för att bevaka alla människors lika rättigheter till ett drägligt liv. Jag har lämnat det. Lämnat min demokratiska rätt att höras. Och det smärtar mig. Gör ont i mig. Och jag skäms.

Skäms. Så att jag inte längre orkar se dessa tv-program i dess fulla längd. Jag sänker huvudet och kräks i hjärtat. Alla dessa program som handlar om välfärdsstaten Sveriges marginaliserade människor. Om fattigSverige. Om barnen. Och samtidigt läser jag etablissemangets dryga, oriktiga bloggar. Uttalande från diverse B-kändisar. Om tiggare. Jag skäms. Å deras vägnar. Och å mina vägnar. För jag har ju precis slängt bort min demokratiska möjlighet att föra alla dessa stumma ”tiggar”människors talan. Hjälpa dem hävda deras människovärde.

Det skrämmer mig. När jag inser vilka som äger tolkningsrätten i detta land. Att det är människor som dömer andra. Som sätter sig över andra. Som tror sig om att vara förmer. Bara för att man råkat födas i en rik familj. Eller för att man gift sig rikt. Eller för att man helt enkelt alltid har fått allt serverat. Kanske också för att man glömt, förträngt, hur det var på vägen upp till de få utvalda. Man kanske inte längre minns att man faktiskt då, var lika mycket värd, som man är nu. Trots fattigdom, kluvna hårtoppar och dålig tandhygien. Man var samma människa då. Med samma värde. Lika ond. Eller lika god.

Ty det är inte – någonsin – din framgång, dina pengar, ditt kapital, som ger dig ditt värde som människa. Det är inte det som dikterar dina egenskaper. Aldrig. Det ger dig aldrig någon automatisk rätt att trampa på en annan människa. Att rynka på näsan eller att sparka på den. Bara så att du vet. För du verkar tro det. Du arma människa med tolkningsrätt. Måtte vildvittrorna ta dig!

Sov gott – alla människor i ”välfärdsstaten” Sverige – jag sover inte i natt.