Att älskas kärvt

Hon såg på mig. Stadigt och rakt såg hon på mig från under den vita huvudduken. Hennes svarta hår skymtade framme i pannan. Människorna omkring henne i rummet tystnade. Drog nästan efter andan. Hennes plirande mörka ögon betraktade mig. Utan att avslöja något. Inte en min som kunde vägleda mig. Inte ens en blinkning. Jag stod avvaktande och väntade, jag med. Hennes knotiga hand klappade på den tomma platsen bredvid henne i soffan.

Instinktivt förstod jag att jag var tillåten att röra på mig. Jag närmade mig den lilla kvinnan och på ren impuls greppade jag båda hennes händer när jag böjde mig ner och kysste henne på de båda rynkiga kinderna. Jag satte mig så ner bredvid henne. Så bröts intensiteten i ögonblicket av att hennes ansikte sprack upp i ett stort leende. Hon behöll min hand i sina händer. Och alla andades.

Hon var en stor kvinna. Trots sin lilla storlek. Mina pojkars farmors mor. Knappt en och femtio hög. Knappt 35 kilo tung. Med långt, svartfärgat hår som alltid var täckt av en kritvit huvudduk. Rak i ryggen, med otroligt vaken blick, åtnjöt hon den respekt som hon, i allt, genom oavbrutet hårt arbete och en enorm integritet, arbetat sig till. Alla älskade R. Eller fruktade hennes vassa tunga och skarpa blick.

Vi kunde inte tala samma språk. Ändå förstod vi varandra. Hon och jag. Från den första stunden. Och jag förstod av vad de andra berättade för mig att det var en stor ynnest. Att det var få förunnat att omedelbart vinna hennes gillande. Jag vårdade därför detta förtroende ömt. Vi spelade kort. Hon och jag. Och hon log mot mig och strök mig över kinden. Hon älskade fruktyoughurt. Men vägrade tillåta sig äta mer en en halv åt gången. Hon var van vid att försaka. Vid att komma i allra sista hand. Van vid att snåla. Van vid att vara kärv.

Jag kunde många vardagsfraser på de två språken hon behärskade, men i de berättelser hon delade med sig åt mig dög inga av dessa fraser. Ty berättelserna var som tagna ur en saga. Andlöst lyssnade jag till det hon berättade, uppkrupen på soffan. Trots att historierna var smärtsamma, färgstarka och fyllda av många umbäranden, berättade hon alltid sakligt. Utan sentimentalitet och med stor humor. Pojkarnas farmor, faster och jag lyssnade lika fascinerade. För, förstår ni, även om de två förra kvinnorna hört detta berättas innan, njöt de lika mycket som jag. Och de bekräftade sanningshalten i det vi hörde.

Hon hade gifts bort mycket ung. 14 år var hon. Hennes man var i 40-årsåldern. Om hon mindes rätt. Hon fnissade en hel del inför min förskräckta reaktion, och konstaterade att så var det. Hennes föräldrar var i behov av den boskap som de fick i hemgift för henne. Och hon var en mun mindre att mätta. Lika pillemariskt glittrande berättade hon om ett tillfälle då hennes man blivit sjuk och inlagd på sjukhus. När hon kom på sitt dagliga besök, för att tvätta och mata honom, sa en av sköterskorna till hennes man att det var en väldigt snäll dotter han hade! Han hade då haft den goda tonen att bli förfärligt generad och mumlat att det var hans fru – inte dotter.

Lakoniskt konstaterade hon att det var som det var med det. Och att det var bra att det inte var så nu längre. Men hon respekterade sin man under hela sitt liv. Och trots att han dog ifrån henne tidigt och lämnade henne ensam med fyra barn, gifte hon aldrig om sig. Trots att hon levde i ett land, i ett då, när en ensam kvinna fick slåss för sin rätt att behålla gård och hem.

Hon älskade kärvt. Utan pardon. Hon slösade inte med sentimentalitet och hon ville att hennes barn skulle växa upp till redigt folk. Denna lilla kvinna lyckades ta sig igenom enorm fattigdom på sin osvikliga uppfinningsrikedom. Och enorma mod. Och hon blev otroligt respekterad för sitt rättspatos. För hon vägrade hänfalla till smutsiga, olagliga överlevnadsmetoder. Hon sov nästan aldrig. Arbetade konstant. Stod nästan aldrig stilla. Och slutade aldrig att galghumoristiskt skämta om livet.

Att denna kvinna lät mig komma in i hennes närmast krets var mig förunderligt. Jag fick höra att det var en gåva. Något otroligt sällsynt. Och det färgade av sig på hur de såg på mig. Som om hon upptäckt något som var dolt för blotta ögat. För mig spelade det inte så stor roll hur det stod till med det. För hennes bortgång gjorde lika ont oavsett. Och hennes berättelser lever för alltid inom mig.

Lev gott!