Hon såg på mig. Stadigt och rakt såg hon på mig
från under den vita huvudduken. Hennes svarta hår skymtade framme i pannan.
Människorna omkring henne i rummet tystnade. Drog nästan efter andan. Hennes
plirande mörka ögon betraktade mig. Utan att avslöja något. Inte en min som
kunde vägleda mig. Inte ens en blinkning. Jag stod avvaktande och väntade, jag
med. Hennes knotiga hand klappade på den tomma platsen bredvid henne i soffan.
Instinktivt förstod jag att jag var tillåten att
röra på mig. Jag närmade mig den lilla kvinnan och på ren impuls greppade jag
båda hennes händer när jag böjde mig ner och kysste henne på de båda rynkiga kinderna.
Jag satte mig så ner bredvid henne. Så bröts intensiteten i ögonblicket av att
hennes ansikte sprack upp i ett stort leende. Hon behöll min hand i sina
händer. Och alla andades.
Hon var en stor kvinna. Trots sin lilla storlek.
Mina pojkars farmors mor. Knappt en och femtio hög. Knappt 35 kilo tung. Med
långt, svartfärgat hår som alltid var täckt av en kritvit huvudduk. Rak i
ryggen, med otroligt vaken blick, åtnjöt hon den respekt som hon, i allt, genom
oavbrutet hårt arbete och en enorm integritet, arbetat sig till. Alla älskade
R. Eller fruktade hennes vassa tunga och skarpa blick.
Vi kunde inte tala samma språk. Ändå förstod vi
varandra. Hon och jag. Från den första stunden. Och jag förstod av vad de andra
berättade för mig att det var en stor ynnest. Att det var få förunnat att
omedelbart vinna hennes gillande. Jag vårdade därför detta förtroende ömt. Vi
spelade kort. Hon och jag. Och hon log mot mig och strök mig över kinden. Hon
älskade fruktyoughurt. Men vägrade tillåta sig äta mer en en halv åt gången.
Hon var van vid att försaka. Vid att komma i allra sista hand. Van vid att
snåla. Van vid att vara kärv.
Jag kunde många vardagsfraser på de två språken hon
behärskade, men i de berättelser hon delade med sig åt mig dög inga av dessa
fraser. Ty berättelserna var som tagna ur en saga. Andlöst lyssnade jag till
det hon berättade, uppkrupen på soffan. Trots att historierna var smärtsamma,
färgstarka och fyllda av många umbäranden, berättade hon alltid sakligt. Utan
sentimentalitet och med stor humor. Pojkarnas farmor, faster och jag lyssnade
lika fascinerade. För, förstår ni, även om de två förra kvinnorna hört detta
berättas innan, njöt de lika mycket som jag. Och de bekräftade sanningshalten i
det vi hörde.
Hon hade gifts bort mycket ung. 14 år var hon.
Hennes man var i 40-årsåldern. Om hon mindes rätt. Hon fnissade en hel del
inför min förskräckta reaktion, och konstaterade att så var det. Hennes
föräldrar var i behov av den boskap som de fick i hemgift för henne. Och hon
var en mun mindre att mätta. Lika pillemariskt glittrande berättade hon om ett
tillfälle då hennes man blivit sjuk och inlagd på sjukhus. När hon kom på sitt
dagliga besök, för att tvätta och mata honom, sa en av sköterskorna till hennes
man att det var en väldigt snäll dotter han hade! Han hade då haft den goda
tonen att bli förfärligt generad och mumlat att det var hans fru – inte dotter.
Lakoniskt konstaterade hon att det var som det var
med det. Och att det var bra att det inte var så nu längre. Men hon
respekterade sin man under hela sitt liv. Och trots att han dog ifrån henne
tidigt och lämnade henne ensam med fyra barn, gifte hon aldrig om sig. Trots
att hon levde i ett land, i ett då, när en ensam kvinna fick slåss för sin rätt
att behålla gård och hem.
Hon älskade kärvt. Utan pardon. Hon slösade inte
med sentimentalitet och hon ville att hennes barn skulle växa upp till redigt
folk. Denna lilla kvinna lyckades ta sig igenom enorm fattigdom på sin
osvikliga uppfinningsrikedom. Och enorma mod. Och hon blev otroligt respekterad
för sitt rättspatos. För hon vägrade hänfalla till smutsiga, olagliga
överlevnadsmetoder. Hon sov nästan aldrig. Arbetade konstant. Stod nästan
aldrig stilla. Och slutade aldrig att galghumoristiskt skämta om livet.
Att denna kvinna lät mig komma in i hennes närmast
krets var mig förunderligt. Jag fick höra att det var en gåva. Något otroligt
sällsynt. Och det färgade av sig på hur de såg på mig. Som om hon upptäckt något
som var dolt för blotta ögat. För mig spelade det inte så stor roll hur det
stod till med det. För hennes bortgång gjorde lika ont oavsett. Och hennes
berättelser lever för alltid inom mig.
Lev gott!
Tänk att sådana människor funnits och finns. Kommer aldrig glömma hur jag undrade så varför bröllopsgästerna aldrig kunde sätta sig. En "svensk" sida och en spansk. Tills en mycket liten och troligen mycket gammal man kliver in några minuter efter att vigseln skulle börja. Då gick det upp för mig, ingen hade satt sig för deras äldste hade varken kommit än eller satt sig.
SvaraRaderaKan sakna att den vördnaden för ålder/visdom inte riktigt finns längre...
Fantastiskt berättat. Håller med Ulrika ovan, det finns nåt sorgligt i att vi i vår stressade del av världen glömt bort den visdom de gamla kan besitta.
SvaraRaderaJag säger kan... för precis som med alla åldrar finns det alla sorter. Kram
Vilken berättelse. O vad vackert och gripande du skriver. Jag blir helt tagen. Känn dig utvald och njut utav att hon uppskattade dig.
SvaraRaderaUnderbar sann berättelse. Människan är i sig kapabel i många åldrar o i olika länder. Kram!!
SvaraRaderaUnderbar berättelse, och vackert att du berättar hennes (och er) historia. Kram
SvaraRaderaUnderbart skrivet av dig, jag blev helt tagen här hemma.
SvaraRaderakram
Åh vad vackert!
SvaraRaderaDet känns som om jag var där i din berätterlse <3
Kram!
Hon låter som en fantastisk människa, och jag förstår att hon gillade dig direkt, för du är oxå en fantastisk människa! Hoppas dina förat arbetsdagar gått bra och gett dig glädje, förutom trötthet!
SvaraRaderaÄkta kontakt. Det är sådant man alltid minns. Tack för varningen på min blogg, jag håller på och reder och sorterar nu så jag får lite andrum.
SvaraRaderaÅ vilken underbart fin berättelse om din gammelfarmor/mormor, du får det att bli så levande och det känns som om jag finns mitt i och upplever allt.
SvaraRaderaKram