Att inse

Inser. Hur min röst låter i dina öron. Att orden faller mjukare och uttrycken blir mildare. För att du är ämnad att höra dem. Det som då tedde mig falskt och tillrättalagt visar sig vara precis så det skall vara. För olika delar av mig förstärks av olika dig. Precis som du är du med mig. Men lika mycket du, fast på annat sätt, med någon annan. Och det ena är inte mindre falskt än det andra.

Inser. Hur nära vi är, men ändå så långt bort. Du växer upp här bredvid mig. Nära. Och jag lär dig allt jag kan. Och uppmärksammar de saker för dig som jag inte kan. Så att du vet att de finns. Om du skulle vilja kunna. Något om dem. Men inser att jag inte har en aning. Om vart du är på väg. In i vilken verklighet. Vilken framtid. Vilka moraliska rättesnören kommer att vara de gällande när du blivit lika gammal som jag är nu? Vet inte alls. Men inser att det som är sant för mig kanske inte blir det som är sant för dig.

Inser. Äntligen inser jag. Att jag aldrig kommer att kunna förstå allas sätt att se på världen. Att det varken gör mig till en bättre eller sämre människa. Det gör mig bara till en person. Bland alla andra. Och jag kan enbart göra så gott jag kan. Det är en lättnad. Att vara en kosmopolit. Bland andra. Mer eller mindre vetande.

Inser. Att du också insett. Och därmed är bollen i rullning.

Sov gott!