Att en kärlek kan vara så lika intensiv. Så
alltomfattande. Även en andra gång. Det förundrades jag över. Ty, jag trodde
inte att det var så. Faktum är att jag fruktade att det inte var så. Men så
föddes min andre son. Måndagen den 29:e mars 2004, klockan 09.06. Och i samma
ögonblick som hans vakna ögon såg in i mina visste jag att jag älskade precis
lika mycket. Kanske älskade jag andra saker, egenskaper. Men lika
förbehållslöst och intensivt. Älskade L var född.
Allt kändes vant men ändå så ovant. Så likt men ack
så helt olikt. Denna kalla marsmorgon var det fortfarande lite snömodd kvar på
vägarna. Det var ingen vårvärme att tala om och när jag vaknade klockan halv
sju kände jag att jag nog behövde gå upp och kissa. S höll på att göra sig i
ordning till jobbet, när jag ropade på honom. Det var vattnet som gick och
ingen gick till jobbet den dagen. Ett par minuter efter att vattnet gått
började nämligen värkarna. Snabbare och tätare kom de. Vi åt frukost och väckte
storebror. Ringde mormor som fick stanna hemma från sitt arbete. Klockan halv
åtta var vi så på väg de 3 och en halv milen till BB.
S hade precis en vecka tidigare fått körkortet och
mina värkar kom med en knapp minut emellan. Vi hann knappt fram. Klockan 09.06
föddes han. Vår älskade Leon. Storebrors namn hade jag bestämt långt innan han
ens fanns och jag frågade ingen. Därför ville jag att S skulle välja namn nu.
Precis vilket han ville. Hans favoritfilm då var den franska ”León” och Leon
skulle vår son heta. Och tänk – när jag mötte hans blick såg jag att det var
just en Leon. Leon, kommen från latinets Leo. Lejon. Fantastiskt. Min son hade
ett lejons majestätiska karaktär.
Älskade solstrålen Leon. Världens enklaste bebis.
Gladaste barn. Sov hela nätter från början. Kunde somna överallt. Älskade att
sova ute i vagnen. Med en otroligt bestämd blick och runda kinder var han allas
vår lille professor. Älskad otroligt av oss alla tre. Aldrig sjuk, tog han sig
fram sittandes på rumpan och han var snabb som vinden, glad över att få vara
där vi var. Men han ville inte äta. Det var min enda sorg.
Han växte upp. Till en otroligt rar och klok liten
kille. Med ett enormt rättspatos. Med en vilja att reda upp och lösa
konflikter. Med en fantastisk, vuxen och mogen humor och en vighet som slår det
mesta. Omtänksam och lyhörd tar han in hur alla i familjen mår och han värnar
om dem han älskar. Han kommer med frukost på sängen, masserar trötta ryggar och
springer ärenden. Han är ett sant lejon. Idag fyller min älskade yngste son 9
år. Och från djupet av mitt hjärta önskar jag honom all lycka. Nu och för
evigt. Härifrån till evigheten.
Grattis min älskling!
Min solstråle på sin ettårsdag..