Att subkultura

Promenerar till jobbet varje dag. Med musiken på i mina lurar. Tar in de vackra, ljusa morgnarna som numera lämnar löften om den kommande våren. Tar in alla dofterna från den uppvaknande jorden. Och funderar. På allt mellan himmel och jord. På mina ungdomar. På de unga. Våra arvtagare.

Så många kloka, solidariska, engagerade unga. Så rebelliska, ifrågasättande och respektfulla. Så fulla med mod, idéer, vemod och tvivel. Precis som det skall vara. Som det förmodligen alltid varit. Och kommer att förbli. Intill den dagen vårt klot imploderar på grund av oss.

Men. Jag lyssnar på dagens musik. Den otroligt rika svenska musiken som kommer starkt. Rappare. Visdiktare. Visdiktande rappare och rappande visdiktare. Min absoluta favorit är Timbuktu. Såklart. Men det finns en hel del andra talanger. Men deras rappa ordrim i öronen promenerar jag. Till och från arbetet. Men.

Så lyssnar jag på texten: ”Jag är en bra kille, bra kille.
Det ba’ samhället som betraktar mig som kriminell”
Hmmm, ok. Han är en bra kille. Usch, vad orättvist att samhället betraktar honom som kriminell! Är det på grund av hans hudfärg? Religion kanske? Himla orättvist!! Samhället förresten, vilka är det? Är inte han en del av samhället? Alla är vi ju det! Konstigt..

Jag lyssnar vidare i lerklaffset: ”Och jag finns i deras register.
Har vatt i protokoll och på spaningslistor.
Trotsat … och jagat mycket.
Fuck the system för jag vet vad dom tycker” Öhhh, vänta nu. Han finns i deras register?? Vad f*n?! Han har trotsat och ”fuckat” systemet?? Men varför undrar han då över det faktum att de betraktar honom som kriminell?? Alltså, på riktigt?? Man är efterlyst, för att man liksom ba, liksom typ asså, har begått brott lite på kul. Trotsat lite och lajat runt? Och han vet vad de tycker? Att han är kriminell. Öööööhhhh, JA! Det är ju liksom själva essensen av ordet ”kriminell”: en person som begår lagbrott. Punkt.

Lite förbryllad lyssnar jag vidare: ”Bara för jag lever i ett självvalt utanförskap.
Och hatar staten och vad som dom står för idag.
Och vägrar leva som slav under normer och krav.
Bryter lag efter lag, har ändå kvar min moral” Men. Nu blir det konstigt. Igen. Utanförskapet är alltså självvalt??? Ok. Och han hatar staten och det de står för. Vad står staten för? I hans självvalda utanförskapsvärld? Och, men åhhh, lyssna på killen; han vägrar leva som slav under normer och krav. Ok. En musiker som lever hemma hos sin mamma som tvättar och lagar mat åt honom bland annat? Singel och barnfri? För annars har ju livet lite krav på en. Tänker jag. Att han bryter normer kan ju vara cool. För ibland måste vi tänka annorlunda. Men ”bryter lag efter lag” Vad fasen?

Ungefär här slutar jag lyssna. Och på en rast på jobbet raderar jag låten från min spellista på Spotify. För jag fattar ingenting. En subkultur. Bland unga. Sådana som alltid funnits. Lyssnar på sånger som denna och KÄNNER IGEN SIG. Jag blir förstummad. Och konfunderad. Över att man glorifierar någon som VALT att leva i utanförskap. Men som ändå inte kan förstå VARFÖR han lever i ett utanförskap. Och antas vara kriminell.. Suck. Märks att jag börjar bli gammal.

Sov gott.