Att recensera "Jag skulle aldrig ljuga för dig"

Moa Herngrens bok ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” blev nästa bok i bloggdalas bokklubb som vår Asta startat. En bok som jag lånade och sträckläste. Och fascinerades av. För att den väckte så otroligt många olika känslor. Och tankar.

Den handlar om Cecilia Albert. Och om alla de Cecilior som gömmer sig i henne. Utåt lever hon ett åtråvärt, perfekt liv med sin make Josef och tre barn, Fred, Molly och Ivar. Makarna arbetar båda som framgångsrika parterpeuter och de har ett jämställt äktenskap. Eller? För vad är det som gör att Cecilia skaver? Att hon kortandas? Behöver springa tills hon får blodsmak i munnen? Att hon kramar för hårt, falskt?

Boken tar upp ett brännande ämne. Ett ämne som berör vår samtid. Den verklighet vi lever i. Med människor som skall upprätthålla en fasad. Till varje pris. Människor som är ensamma i mångsamhet. Tomma. Rotlösa. Vajande rön för vinden. På det viset är den mycket läsvärd. För oss som kan relatera till den. Medan den är oerhört främmande för många andra.

Herngren har ett direkt språk, enkelt att läsa. Man följer Cecilia med enstaka inklipp av Josefs, eller barnens tankar. Man får en bättre bild av händelseförloppet än Cecilia har och det är också här någonstans som jag tappar all respekt för henne. Och lite för Herngren. För under hela läsningen förundras jag över Herngrens vinklingar. Funderar på varför hon gjort de valen hon gjort för sina karaktärer, undrar över hennes referensramar. Och bekymras faktiskt lite över dem.

För. Varifrån har hon överhuvudtaget fått sin bild ”av en lycklig familj”? Finns det ens riktiga människor i dag som VERKLIGEN tror på den schablonbilden? I början av boken namedroppar hon lite designernamn, lite livsstils regler. Som för att verkligen tala om för läsaren att det HÄR, det HÄR är en FRAMGÅNGSRIK OCH LYCKLIG familj. För att strax därefter ”slå sönder idyllen”. Ursäkta mig. Stopp och belägg. Jag köper inte Herngrens idyll. Inte många av mina bekanta heller. Förmodligen för att det inte alls är min bild av hur man är som en framgångsrik och lycklig familj. För mig blir det bara ett platt och patetiskt försök.

Ty Cecilia är en välutbildad kvinna. Omtyckt terapeut. Och ändå så är hon fast i en typisk offer-fälla. Hon pratar inte med dem hon har närmast om det som tynger henne. Hon springer runt i någon självpåtagen martyrroll. Och så blir hon precis det hon föraktar hos andra. För mig känns hon inte trovärdig. Ibland glimtar hon till och hennes mörka tankar har en logisk tråd. Andra gånger blir jag bara fruktansvärt irriterad på henne, trots att Herngrens syfte är att man skall sympatisera med henne.

Alltså. Boken var intressant. Men irriterande. Och jag funderar fortfarande mer på Herngrens egen bild av hur man signalerar framgång, än på hur det sedan gick för Cecilia. Eller Josef. Som för övrigt bara var snabbt och slarvigt skissad.

God natt!