Att gå och lägga sig

Det är något konstigt som händer. Underligt och nästan lite övernaturligt. Det är så att man skulle vilja lägga till lite läskig, krypande musik i bakgrunden. Lite stråkar, olycksbådande gnissel. Och en dimma som kommer in till höger i bild. Ja, ni har bilden klar för er. För lite så läskigt är det. Att Ergo redan ligger till sängs. Vid kvart i elva. För andra kvällen i veckan.

Har alltid varit en tjej – nåja, kvinna skulle man väl egentligen säga nu, vid 40 års ålder – som haft väldigt lite behov av någonting. Har sovit max fyra timmar per natt, inte behövt dricka en massa, inte ätit mycket. Inte behövt springa på toa i tid och otid. Mina behov har inte handlat om dessa basala ting, utan det har handlat om behovet av engagera sig, att göra något åt saker och ting, agera. Att städa och strukturera.

Det har smugit sig in nya vanor och behov. Nu är sömnbehovet mycket större. Mer än dubbelt så stort. Minst. Och helt plötsligt har mitt dygn färre timmar. Bara sådär i ett slag. Efter arbetet är jag trött. Helt kroppsligt utmattad. Hinner med en bråkdel av allt det jag hann med innan, efter jobbet. Mitt politiska engagemang är intet. (Förutom i dagliga diskussioner med elever och kollegor) Att träffa en väninna på en fika – nope. Att vara ute och dansa hela natten – absolut inte. Nu arbetar jag. Städar lite. Tränar. Och är med mina pojkar.

Och vet ni vad? Jag får låta det vara så. Ett tag till. Kanske länge till. Kanske en kortare tid. Vem vet? Vem vet när denna kvinna vilat färdigt? Men då. Då jävlar, får de allt huka sig i de samhälleliga salongerna.

Sov gott!