Att virvla hetsigt i en öm csárdás

Förstår ni hur jag menar? För i går natt snubblade jag över en csárdás. Som satte igång mitt tango-mode, men utan den värkande, molande saknaden. Utan bara ett tango-mode i betryggande passion. Låter det klart som korvspad? Inte?

Låt mig fånga upp tråden och förklara. Tango-mode. Inte tango-mode som i ordet klädmode. Inte alls så. Utan det skall läsas som det engelska ordet mode, med betydelsen ”läge”. Alltså tango-läge. Ett läge som är kärnan i min personlighet. Tango är dans. Passion. Musik. Styrka och eld. Och samtidigt ett vemod, med stråk av längtan och saknad.

Sådan som jag är. Glad, positiv, stark. Passionerad. Men. Med ett stråk av vemod. Längtan. Och ibland är mitt tango-mode ytterst påtagligt, för att allt som oftast vara helt dolt för de som ytligt betraktar mig. I går kväll kom det upp till ytan. Helt oförberett. För jag lyssnade lite på måfå på olika länkar på Youtube. Och ramlade ner över följande:

En csárdás. Kompositör Vittorio Monti. Csárdás är den ungerska folkdansen. Den som fångar den ungerska själen. Och har så gjort i många hundra år. De csárdás jag lyssnat till har alla varit snabba, energiska och sprittande smittande. I denna csárdás hittade jag också tango-modet. Och bara så där blev det klart för mig. Denna blandning är jag. Så fantastiskt! Att ha en melodi – en sång – som beskriver vem jag är!

Ha en god dag!