Att dröja

Så slår äntligen den svala försommarluften mot henne. 9År dröjer sig kvar en kort, stulen sekund vid köksfönstret. Hon tittar fascinerat ut över halvdagern. Över hur ljuset verkar tvinga mörkret tillbaka och hur gatans alla småfåglar bestämmer sig för att det nog är morgon. Det hörs kvitter ifrån buskarna och det doftar dagg. Fräscht. Känns förlåtande. Överslätande. Så drar hon, 9år, ett djupt andetag och lämnar fönstret. Vänder tillbaka. Mot det som SKALL och MÅSTE.

Den dyrbara halvdagerluften når inte särskilt långt in i köket i kedjehuset. I den tända kökslampans sken kan man fortfarande skära fyrkanter ur den tjocka röklukten. Rökslingorna krumbuktar sig runt den orangea glaskupolen på lampan. Det stora furubordet är fullt av glas. Stora och små. Fastklibbade och omkullvälta. På bordet ligger högar av mynt kvar efter pokerspelet. Kladdiga. Askfat. Överfyllda. Brännmärken efter att De inte orkat hålla sig upp mer.

Golvet är geggit. Fötternas rörelse över det blir ryckigt då varje steg smackar fast i underlaget. Allting är en enda röra på diskbänken. Tomma 75:or och 37:or. Burkar. Hela ibland. Hopknycklade andra gånger. Någon har kräkts. Med den goda smaken att åtminstone ge sig på ett försök att göra det i diskhon. Köksduken ligger sönderriven i ett hörn. Skåpsluckor står öppnade. Det ser ut som det brukar. Efter en sådan kväll. Och natt.

9år tittar upp mot klockan. Något efter tre. Hon vet att han somnat nu. För det är hon som försiktigt lett honom in i sovrummet. Hon väckte honom där han somnat på hallgolvet efter att den siste kamraten till slut gått. Hon såg det, ty hon låg på magen på övervåningen och kikade ner mellan trappans spjälor. I natt hade hon fått ligga där rätt länge. Innan de gick. Tack och lov hade de varit så pass tysta denna gång att de inte väckt syster.

Hon hade lett in honom i sovrummet och lagt en filt över honom. Hon visste att han skulle kliva upp sen, sedan när hon blivit klar och gått upp igen till sig, och tvätta av sig och lägga sig ordentligt. Det var deras oskrivna ritual. Hon visste vad som behövdes göras nu.

I en plastsäck samlar hon i hop tomflaskorna. Alla slattar häller hon ut – till sista droppen. I en annan säck samlar hon burkarna. Hon ställer ut dem båda i förrådet bakom garaget. Så fyller hon en hink med skållande hett vatten. 9År börjar skrubba bort spyan. Utan att hulka. Så är det diskbänkens tur. Hon skrubbar. Tvättar. Sköljer. Torkar av med en ren kökshanduk. Den gamla slänger hon i tvätten. Fram med en skräppåse. Så tömmer hon alla askfaten. Slänger alla äckliga mynt. Slaskiga spelkort. Diskar alla glasen, torkar dem och ställer undan dem. Stänger skåpsluckorna. Torkar av skåpen. Torkar av bordet och lägger på en ny duk. Ställer in stolarna runt bordet.

Till sist vänder hon sig mot golvet. Fyller sin hink på nytt. Klockan fyra på morgonen, en tidig junimorgon, ligger 9år och knäskurar köksgolvet och de två plastmattorna. Äntligen börjar den inpyrda röken skingra sig något och genom det öppna köksfönstret strömmar en kakafoni av fantastiska fågelstämmor. När hon är klar sträcker hon så på ryggen. Hon häller ut sitt smutsvatten. Sköljer ur trasan och går ut med soporna. Nu kan mamma komma hem.

Om ett par timmar skulle mamma komma genom dörren efter sitt nattskift. Det var den perioden just nu. Pappa ledig, mamma natt. Om en vecka skulle mamma vara ledig och pappa jobba förmiddagsskiftet. Då såg skräcken ut på ett annat sätt. Då var oron färgad med andra färger. Så var det. Fyra olika lägen. Treskift och en veckas paus. Fyra olika lägen. 9År dröjde en stund vid fönstret. Så underlig världen var ändå. Samma värld men ändå så olika. Hon stängde fönstret.

Klockan halv fem kunde så äntligen 9År somna. Om ett par timmar skulle hon upp. Skolan missade man inte. Och fåglarna kvittrade.

Ha en god fredagskväll!!!